Nu har det snart gått två månader. Två månader sen jag lämnade, i stort sett, hela mitt liv bakom mig för att påbörja ett nytt. På skakiga ben, med ett brustet hjärta och vattniga ögon tog jag steget ut i ett liv som jag inte visste någonting om. Hur har det gått? Jag mår helt otroligt bra. Och jag har dåligt samvete över det. 

Det är väl meningen att jag ska må skit? Det är väl meningen att jag ska sakna det jag hade, sakna det såpass mycket att jag vill tillbaka? Supa skallen av mig, och ringa Stoffe. Be om ursäkt och inse att jag är ett svin?

Jag ljuger om jag säger att jag inte saknar det överhuvudtaget. Jag saknar lägenheten, känslan att låsa upp dörren, gå in och se Stoffe i soffan när han spelar. Och bli nersprungen och pussad av en rottweiler som jag älskar så att hjärtat spricker. Lukten, känslan - det materiella. Jag kan få ett sting i magen av hemlängtan - men den känslan försvinner.


Christoffer Andersson kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag hade inte varit den jag är idag utan honom och jag har otroligt mycket att tacka honom för. Hur dum han än kan ha varit och hur illa vi har bråkat så ska man inte glömma den fina, roliga och underbara människa han är. Gudarna ska veta att jag är inte lätt att leva med. Jag har ett jävla humör, min humor är galen, jag är högljudd, är envis som en åsna och kan tjura något så in i helvete. Stoffe har tacklat det bra, bättre än bra. Men tyvärr så kände jag mig otroligt instängd och fängslad med allt som skulle göras hemma och det konstanta bråket om pengar. Jag behövde slå mig fri och känna efter vem jag är utan Christoffer. Det fick bära eller brista. Antingen så hade det visat sig att jag är en person som kryper in i sitt skal och som man inte vill vara i närheten utav, eller så exploderar jag i min färgstarka personlighet.

Jag börjar få fotfäste igen och jag börjar få smak av den halvgalna Sandra som är social och skrattar tills hon gråter av idiotiska saker och hon är spontan.



Mina ögon försvinner i stora leenden och jag mår riktigt bra. Förlåt. 
Även om Christoffer är otroligt speciell för mig så har jag blivit kär på nytt. Förlåt.
Jag försöker se framtiden och inte fokusera på det som har hänt. Förlåt.

Jag vet att jag sårar dig, förlåt. Tusen gånger förlåt. Jag kommer aldrig någonsin ångra dessa fyra år vi haft tillsammans men jag vet inte hur jag ska gå vidare utan att såra dig. Min själ skriker för jag vet att jag gör dig otroligt ledsen, och att se dig med någon ny skulle göra otroligt ont i mig också.
Vi har så många minnen ihop, så mycket vi såg fram emot. Tyvärr tog det stopp, men jag kommer föralltid uppskatta det vi haft ihop. Tro aldrig något annat.

Och till er som jag vet har en massa åsikter bakom min rygg, grow some balls och säg det direkt till mig istället. Är det verkligen värt det att kalla mig för slampa bara för att jag är kär? Är det något jag styr över? Hade jag kunnat styra över mina känslor och fortfarande älskat samma människa, tror ni att jag ens hade blivit kär i Christoffer från första början? Hade jag ens träffat honom?

Jag vet att livet inte är så enkelt. Jag vet hur mycket skit det finns i världen och jag vet att om jag börjar älska någon igen så är det inte ett val jag har gjort. Det är något som bara händer.

Så kliv ner ifrån era höga hästar, ut ur er dömande bubbla och känn på hur livet är för oss vanliga dödliga. Allt är inte guld och gröna skogar, ibland vill hjärnan och hjärtat inte samma sak.

Ibland går det helt åt helvete, och ibland klaffar allt så otroligt bra. På både gott och ont är det det sistnämnda som gäller för mig.

Och ni som pratar, känner mig inte så väl. För ni vet bara vem jag varit runt Christoffer, när jag faktiskt bitit mig själv i tungan för att vara lite reserverad. Jag vet att ni kallat mig för tråkig och osocial. (För att jag inte drack med er. Gissa varför?) Men ni har inte en jävla aning om vem jag egentligen är och vad jag går för. Lär känna mig först, och skulle ni ha några åsikter sen så kom och berätta dem för mig istället. Väx upp.


Enough feelings! Jag har köpt mig en ny säng. En 180 cm kontinentalsäng på SOVA. Den leveras förhoppningsvis om en månad så jag kommer sova som en prinsessa. Så nu ska det målas i sovrummet och det ska inredas. Kommer bli kalas! Sen har jag även börjat träna, på Nordic i stan.
På lördag blir det Liseberg, och jag står i valet och kvalet om att åka halvfarliga karuseller. Scaredy cat. Jag har ju i alla fall Julia som får hålla mig i handen!

Något mer? Antagligen, men nu ska jag ut och gå. 

Många vet redan att jag och Christoffer har gjort slut. Många vet att jag har flyttat ifrån min första lägenhet på Stålgatan och flyttat in på ett rum hos mamma och pappa. Många frågar hur jag mår, och jag vet inte vad jag ska svara.

Hur svarar man att man är splittrad i tusen delar? För hur klyschigt det än låter så är det verkligen så det är. Hur förklarar man att man inte har något under fötterna, att jag tappat fotfästet? Hur svarar jag att jag förlorat allting utan att brista ut i gråt och skrika tills lungorna får slut på luft? Blotta tanken på att jag lämnat min bästa vän, mitt hem, min extrafamilj och min älskade Samba får mig att skälva och jag kan plötsligt inte andas. Tiden stannar upp och tankarna yr. Smärtan är obeskrivlig. 

Hela tiden gör jag något, hela tiden försöker jag sysselsätta mig. Tack gode gud för min familj och mina kollegor. Ni alla gör mig så otroligt glad och jag hade inte klarat detta utan någon av er. Ni får mig att skratta och le mitt fula kinesléende när jag egentligen vill lägga mig ner och kräkas. Ni får mig att se framemot någonting, att längta.

Ännu har jag inte brutit ihop, jag har fällt någon tår när jag varit ensam och tankarna hunnit ikapp mig. Kanske smäller det till tillslut, jag vet inte. Jag vet inte hur, jag vet inte när. Kanske tycker folk att jag är kall och okänslig, men då får ni tycka det. För ni har inte en aning om den ständiga kampen som pågår inuti mig. Jag slits mellan olika världar, jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vart jag tillhör, eller vad jag ska göra. Jag tar varje dag som den kommer och gör allt i min makt för att inte falla ihop i en hög av smärta och panik. 

Orden har alltid varit min flykt och orden har alltid fått leda min väg. Dem som tycker jag är löjlig för att jag kommer skriva blogginlägg känner inte mig och kan genast ta bort mig som vän. För då vet ni inte alls vem jag är.

Jag vet inte hur riktigt hur jag ska ta mig igenom allt det här, men på något sätt gör jag det. Men det är när tankarna börja gnaga som det gör ont. Dem äter upp mig inifrån. Jag kan inte se en bild på Samba och hennes stora bruna ögon utan att det hugger till i själen. Tanken på att Ellens födelsedag är snart, och att jag inte får ge henne sitt hopprep som hon så önskat sig ger mig en smäll rätt i ansiktet. Emils små kramar, Ellens fnitter, Sambas stora bruna ögon, snarkningar och pussar, Susannes konstanta axel att luta sig mot, Roys berättelser om hans tid på havet, Lottas underbara hem och dessa öppna varma armar. Och så har vi Stoffe. Alla dessa minnen, alla dessa känslor och alla dessa år.

Det är mycket i rörelse nu, och jag kan inte dra i bromsen -  jag kan inte hoppa av. Jag har slått mitt kast och nu får jag stå för det. Jag har backat 4 år i min utveckling, men jag kommer att ta mig vidare.

Tack till er som förgyller min vardag, som gör mig lycklig och ger mig ett leende. Tack till er som frågar hur jag mår och verkligen menar det. Ni är guld värda.

I fredags firade mina fina föräldrar silverbröllop. Sommaren -88 möttes dem och blev kära nere på Östra Stranden, dem förlovade sig oktober -88 och gifte sig den 15 november 1988. Det gick fort och det var inte många som trodde det skulle hålla. Men tji fick dem! För dem är lika kära som dem var för 25 år sedan, och vi har vuxit upp med att se hur äkta kärlek ser ut. Det är ingen dans på rosor och dem har tagit sig igenom mycket skit tillsammans. Men dem har ändå tagit sig igenom det, hand i hand.

Hur firade dem denna speciella dagen då? Jag hade ordnat med min bästa vän Marielle (som är MUA och utbildad nagelterapeut (?) ) att möta mig hos mamma på förmiddagen så fick mamma manikyr och så blev hon sminkad. Jättefin blev hon! Vår vackra mamma :) På kvällen skulle dem på restuarang och mysa, utan oss såklart. Men pappa frågade gång på gång, ska inte barnen med? Nej. Vi hade lite planerat inför kvällen. Mamma bad oss bara att vara där när dem kom hem, vilket pappa inte visste om. En liten överraskning. Men jag och Sara gick snäppet längre, och så fort mamma skickade ett sms om att dem åkt så stack jag och Sara till Maxi för att köpa choklad, jordgubbar och rosor. Vi var i extas, gick och fnissade för oss själva och tänkte "Åh så glada dem kommer bli!" "Åh så spännande!"

Så när vi var färdiga i kassan gick jag med chokladen och jordgubbarna, Sara höll i rosorna. Och så hör vi en bekant röst skratta och säga "Haha, är dem rosorna åt oss?" Vi vet vem det är, Sara vänder sig om med hela kroppen och jag vänder huvudet. Ja men såklart är det mamma och pappa! Dem är alltid på Maxi. Tankarna snurrade, jag och Sara blev surmulna och jag tror det syntes rätt bra. Jag hade sagt till pappa på eftermiddagen att jag skulle jobba. Jag gömde jordgubbspaketet och chokladen så gott jag kunde och sa "Ha det så kul på Verona!" och så gick vi till bilen. Hur kan man bäst beskriva det vi kände? Vi var förbannade. Aldrig kan vi överraska dem, aldrig kan vi lyckas göra något fint! Klart som fan att dem skulle vara på Maxi innan dem skulle på restaurang?! Det är ju Maxi, dem är alltid där! 

Så snurrade tankarna och vi körde i sur takt till Frennarp. Jag tänkte "Äh, jag parkerar på andra gården utifall att dem glömt bort det." Så smet vi in och började koka ihop allt. Jag gjorde chokladmousse (från scratch, askalas!), Sara började doppa jordgubbar i choklad. Och Sara hade även med sig en cheesecake som dem gjort i skolan så den dekorerade vi. Tillslut släppte den irriterade känslan och vi var bara glada att få göra något för dem. Vi gjorde klart all efterätt, kylde champagne och så sprang vi upp på ovanvåningen för att sprida rosenblad på deras säng. Efter det sprang vi och tände alla ljus. Och dem har några stycken... Vi var två, Sara bytte och lade i nya ljus och jag tände ljusen. Det tog en halvtimme och då stressade vi. Och precis när vi dukat fram allt smsar mamma "Vi kör nu" och vi får ren panik. Släcker ner överallt, jag halvgråter "JAG SER INGET NÄR JAG SKRUBBAR!" (jag gjorde rent spisen) och Sara flabbar. Så gömmer vi oss i tvättstugan och bara väntar. Vi undrade hur vi skulle komma fram. Skulle vi vänta tills dem hittade oss, skulle vi smyga ut och halvt skrämma ihjäl dem, skulle vi möta dem i dörren? Hur skulle vi göra?! Så där satt vi, gömda i tvättstugan och panikfnissar och är så otroligt nervösa! Vi hade stressat konstant, och så hörde vi dörren öppna sig. Jag och Sara tittar på varandra och viskar "Vad ska vi göra nu?" Så kommer pappa in och tittar på köksbordet och säger "Åh, så fint dem har gjort älskling.." Och då håller jag och Sara i varandra och smyger ut "Graaaaattis!"

Pappa skrattar och ler med hela ansiktet så att mustaschen nästan spricker i två delar, och mamma börjar nästan gråta. Så kramar dem oss och så får vi veta att pappa trodde att vi bara skulle köra dit och lämna blommorna på bordet. Jag skulle ju jobba och min bil stod inte på parkeringen. Så HA HA vi lyckades lura dem! Sen kom Bella och Thobbe, så vi firade och mös. Hela familjen, tillsammans, fram till två på natten. Bättre blir det inte :)



Här kommer lite bilder, och dessutom en video som jag klippte ihop. Jag har aldrig filmat med min lilla D90 innan, detta är första gången. Även det var en överraskning för mamma och pappa.

VI ÄLSKAR ER! 

 

 

 

 

Min privata blogg har fått en ny design, och den är uppdaterad. Nytt användarnamn och lösen. Jag vet inte om jag vill att någon ska läsa den men fråga mig så får jag se om jag ger ut det. Ibland behöver jag bara ett ställe att spy ut all röra i huvudet.

I söndags drog jag mamma och Sara till skogen för att promenera lite och plocka svamp! Underbart! Älskar skogen, älskar lukten, älskar ljudet av grenar som bryts av under skorna. Självklart var Samba och Turbo med, dem levde loppan.

Allt var frid och fröjd till jag skulle svänga in till "parkeringen" (mer en stig..) och oljelampan började lysa. Såg att bilen läckte som ett såll och att olja hade bränt sig fast på grenröret när jag poppade upp motorhuven (hade haft bilen inne för just det problemet en vecka innan) så vi smet in i skogen och lät bilen kyla ner sig. Tänkte inte dra upp oljestickan när motorn är rykande het, bilmisstag för idioter 101. Så vi gick runt i skogen ett bra tag och bara njöt av doften, tystnaden och hundarna som sprang runt och lekte. Dessutom letade vi svamp åt mamma. Och jag är sämre än sämst. Hittade en liten bunt med trattkantareller, allt annat jag hittade var sopp. 
Sara hittade massa svamp, mamma med. Duktiga dem är då. Men jag hade roligt ändå.

När vi var klara så gick vi mot bilen, tyvärr så visade oljestickan att där var för lite olja i bilen för att köra. Såå fram med mobiltelefon och ringa pappa som kom farandes efter en halvtimme - cirka. Vi satt i solen och mamma frågade varför jag inte tog med kaffe och fika. Jag visste inte. 

Pappa kom, kikade under huven och tyckte inte vi skulle hälla på någon olja. Något var ju obviously fel. Så efter ytterligare en timme med ringande hit och dit, flamsande och tramsande så kom Mikael till undsättning! Pappa körde hem Sara, mamma och Turbo hem. Mikael är Christoffers systers man. Vi bogserade bilen till mekonomen och jag och Samba fick skjuts hem. Glada och trötta! Var inte minsta sur, shit happens :) Fick ju träffa Emil och Ellen också. Mina fina små hjärtegull.

 

Tog inte med mig systemkameran ut till skogen - ni får nöja er med mobilbilder!

 

 

 

Några av de orsaker som får mig att tro att juni vill knäcka mig! Bring it. Jag känner mig trots allt inte det minsta knäckt, tvärtom! Jag fokuserar på det ljusa i livet. I söndags gick jag 2,5 mil med Sara, vovvarna, Casper och Jonathan. Casper höll mig i handen hela vägen, älskade unge! Som jag saknar honom, och jag har honom i tankarna dygnet runt. Men i söndags njöt jag i fulla drag. På vägen tillbaka till bilen vräkte regnet ner och medans det andra gömde sig under träden stod jag och valkomnade regnet som föll över mig. Sommarregn kan vara bland det bästa som finns. I lördags var det samma sak, det vräkte ner (det är så vi vet att det är sommar i Halmstad) och jag flängde upp och ner till tvätten. Jag gick barfota i vattenpölarna, finns det en bättre känsla? 

 

Mycket händer nu, men jag tror att det formar mig. Jag tänker i alla fall inte låta det knäcka mig. 

 

Förövrigt firar jag och körkortet 1 år idag, grattis till mig själv - jag är så otroligt jävla grym. Sandra Awesometastic Nilsson.

 

 

Mormor sa alltid att det var styrkan som kommer inifrån, själens eld, som gjorde mig så stark. Jag hade en själ som brann så starkt att det inte var konstigt att jag valde att gå min egen väg. För jag klarade mig bra själv, jag behövde ingen att luta mig på.

 

Det är kanske dags att hitta mitt jävlarinamma igen.

Bevisa för mig själv att jag fortfarande är den jag vill vara. Och inte bara en skugga av mitt forna jag.

 

Igår hade jag två fotograferingar uppe på Halmstads fina berg, Galgberget (trots namnet). Det ena var åt min vän Kathleen som ska ha bilderna til sin portfolio som MUA (makeupartist). Temat var Clean Beauty och Amanda stod modell. 

Den andra fotograferingen var med bästis Marielle, vi sminkade henne i regnbågens färger och med hennes korta hår blev det mer en rock fotografering.

Jag fick jobba med min favoritomgivning - ljus och färger. Min stil på fotografering är riktigt ljusa bilder, på gränsen till överexponering, och där stod vi mitt i den varma vårsolen bland alla fina färger. Underbart!!
Bilder kommer dyka upp allt eftersom på min fotosida på fb, så kika in, gilla och håll dig uppdaterad! 

 

Första fotograferingen: 

Modell: Amanda Primnell
MUA: Kathleen Jörgensen
Fotograf: Jag (Sandra Nilsson)

Har haft världens bästaste vecka med min fina sambo och mitt livs kärlek. Vi har suttit uppe länge, ätit gott, umgåtts, sett på film, köpt ny inredning, spelat spel, varit med släkt och vänner och bara rått om varandra. Den finaste veckan på otroligt länge. Jag har varit ledig och Stoffe hade långledigt torsdag -> tisdag. Påskafton "firades" i Trönninge med andra halvan av min familj. Vi var hos Roy och Susanne som bjöd på middag och efterrätt. Och jag blev så glad när jag hörde fyra små barnfötter trippa in i köket och två huvuden (det ena med fina lockar och det andra som knappt guppade ovanför soffkanten). Lilla Emil (dunderförkyld) och lilla Ellen, mina små fisar! Vi busade, stojjade och lekte flygplan och cykel. Två lekar jag alltid lekte med mina syskon. Vi målade, och spelade Nintendo DS också. Och lekte kurragömma såklart!

Märks det att jag är familjemänniska kanske? Det finns inget som gör mig lyckligare än familjen. Och det gör mig så glad att Roy och Susanne jämnt vill komma hit och fika :) Och nu har jag lite familjeabstinens så ska följa med Sara till badhuset med Casper, min lilla kanalj! 

 

 

 

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, jag är en ärlig människa. På gott och ont! Jag har skaffat mig många ovänner längs vägen och jag förväntar mig inte att alla ska tycka om det. Men det är den jag är. När folk ljugit omkring mig har jag lagt korten på bordet och även om folk blir förbannade tackar dem mig sen. För lögner tär på själen.

 

Jag har stått i så mycket skitsnack och lögner det senaste och jag lade alla korten på bordet. Och i just det ögonblicket struntade jag i vem jag avslöjade för det räcker nu! Enough is enough. När ska du inse att du sårar dig själv och varenda själ runt omkring dig? Alla får ljuga för dig, en lögn som bygger på en lögn som bygger på en lögn. Du slänger bort ditt liv, beter dig som en snorunge och bryr dig bara om dig själv. Ja jag skriver här, på en blogg som nästan ingen läser för detta är mitt sätt att hantera all dem förbannade och irriterade känslor i mig. Du får blir hur arg du vill. I februari fick jag en knäpp när du tog ut all din ilska på Sara, som inte gjort någt annat än ställt upp för dig! Jag skrek mig hes på Andersberg, men jag sa inget som inte var sant. Jag såg det i dina ögon att du tog åt dig, jag såg att det glimtade till i själen. Och det gjorde ont i mig men hur i hela helvete ska du annars förstå? När ska du lyssna på ditt eget hjärta och din egen hjärna och förstå vad det är du vill? Du rusar in i saker men människor som du inte helt kan förstå dig på ännu. Du är 20,  är det en mogen ålder? Jag är 22 och jag är långt ifrån mogen. Men jag försöker att ta mitt ansvar. 

 

Du ljuger, du sårar och du spinner vidare i en ond cirkel. Hur ska jag göra för att få loss dig? Kan någon ens göra något eller är du dömd att föralltid virvla ner i ett hål av din egen girighet och förvirring? Vad kan jag som syster göra för att få loss dig ur din dömda cirkel? Tror du jag berättar sanningen för att vara jävlig? För att ännu en gång få chansen att vara en retlig syster? Tror du att jag gör det för att såra dig? 

Jag vet att det lyfter en sten från ditt hjärta men självklart kan du bli sur för att jag lägger mig i. Men hur kan jag låta bli? Du slänger bort ditt liv!! När ska du hitta ditt jävlaranamma?! Säga att det räcker nu och reda ut dina trassliga känslor! 

Jag är långt ifrån perfekt, fråga min underbara sambo som får stå ut med mig dag in och dag ut. Men han får se hur mycket det här sårar mig. Vem ska jag visa det för om inte honom? Jag ljuger, jag vill också sopa mina problem under mattan. Men Christoffer hjälper mig reda ut dem. Han hjälper mig att mogna.

Jag är din syster och jag kommer alltid att älska dig. Precis som jag älskar er alla fem. Men jag kommer inte alltid orka att försöka slå ner en vägg som vägrar rasa. Även om jag skulle vilja säga att jag aldrig kommer ge upp.

Jag vet inte vem som ska hjälpa dig att mogna men du måste försöka. Snart sitter du i en grop som är så djup att du inte kan ta dig ut. Tänk dig för.