I was once loce long lost among the shores of infinity....

 

Eh, va? Tjingtjong, tjoflöjt, tjenixen, tjabba, tjena, 'zup, RAMA LAMA DING DONG! Jag vet att jag inte skriver så ofta längre men äh! Sålänge jag skriver ibland, right? Vad har hänt i mitt liv sen sist då? Jag är inne på mitt tredje jobb - denna gången som personlig assistent. Så nu är jag vårdare, fritidsvikarie och personlig assistent på en och samma gång. Men jag är ju timmis så det är nemas! Måndagen den 17/9 skulle jag gått mitt första pass, en bredvidgång men redan på söndagen (16/9) ringde akutrekryteringen och behövde mig. Jag är ju inte den som tackar nej till jobb så jag slängdes liksom in i det hela. Men det gick kalas! Men det är inte riktigt likadant som på Odensväg, på gruppbostaden. Jag är ensam som personlig assistent, och det är lite tyngre jobb. Men som sagt, det gick bra och sen gick jag bredvid tre dagar. Och så hoppade jag på natten på fredagen.

Allt gick jättebra men mitt i natten vaknade jag en superhög smäll som visade sig vara en explosion ifrån hamnen i Halmstad. På fredag kvällen började en stor saltfabrik att brinna och där fanns kemikalier som utlöste två stora explosioner och några mindre. När jag sen kom hem på lördagen, så var branden fortfarande igång och för första gången i hela mitt liv tjöt flyglarmet utan att det testades. Första måndagen i varje månad kl. 15.00 tjuter flyglarmet för att testa så att det fungerar. Men det vet vi ju alla i Halmstad att det är första måndagen i månaden. Men som sagt i lördags tjöt det och vi skulle stanna inomhus, stänga alla fönster/dörrar och stänga ventilerna. Brandröken var  giftig på grund av kemikalierna som fanns i fabriken och alla såg brandröken som låg tätt över hela Halmstad, jag såg den hemifrån och har aldrig sett något liknande. Det kom vattenkanoner, bepansrade bilar (som tål värme) och brandmän från Göteborg och överallt i stan hade dem spärrat av mot hamnen och poliserna stod i gasmasker. Självklart var vi lite busiga och körde ner mot hamnen för att se lite bättre. Nyfiken i en strut... Men det har nog aldrig varit så tomt på Halmstads gator som det var på lördagen. Där var några andra nyfikna busar som körde nere i hamnen men annars var det inte en kotte någonstans.
Branden fortsatte hela natten, hela söndagen men på måndagen lyckades dem släcka branden och röken försvann. Så en stor eloge till vår tappra räddningstjänstemän som kämpade hela helgen, natt som dag! 
Jag har som sagt aldrig sett något liknande så det var lite läskigt...

I veckan har jag flängt överallt och ingenstans, städat bilen, jobbat, städat och umgåtts med Sara och Empa. Vi hade supermysigt! Lagade mat och sen efterätt och bara flummade. Sånt sitter som en smäck! 
Igår blev jag akutinringd till ett nytt ställe ute i Oskarström (Oskarslavien a lá Bella) Så jag var upppe 04.45 och körde dit. Slutade 14.15 och så körde jag in till Halmstad igen, körde till kontoret, hämtade Christoffer, hämtade Casper Kanalj på skolan, hämtade Johannas bil, körde till Maxi och handlade, träffade Lotta och Micke och fick mig en bamsekram av Emil och Ellen, sen körde vi och åt på Max och sen hem! Vi spelade Soul Calibur hela kvällen och bara mös :) Imorse körde jag Lilleman till skolan och jag ska hämta honom vid ett. Då ska vi puttra iväg och köpa present till kalaset han ska till på söndag, handla, hem och laga mat och ikväll ska han på disco och därefter kör jag honom till Sara. Imorgon jobbar jag och på söndag kör jag och mamma till Ullared! 

Igår när jag var inne på kontoret så fick jag jättepositiv feedback och dem är hur nöjda som helst med mig. Jag jobbar ju på mammas jobb så det är rätt kul att göra henne riktigt stolt. Men självklart är det kul för mig med, beröm sitter aldrig fel! ;D 
Så att det händer rätt mycket och jag sitter knappt vid datorn nuförtiden. Det är väl en sån period då man helt enkelt har andra saker för sig. Jag är för upptagen med att leva livet helt enkelt :)

 

Grabben på bilden är min systerson Casper - och han fick faktiskt namnet utav filmen spöket Casper. När min syster var gravid bodde hon tillfälligt hos oss och när hon klurade på namn så såg hon omslaget på filmen och skämtade om att han skulle heta det. Sen när han kom den 21a april 2003 så fick han heta det. Casper Damir Nilsson - Damir är hans pappas namn. 

 När Casper föddes så var jag 12 år gammal och jag avskydde bebisar. Jag tyckte dem luktade illa, han kissade på Isabell och bara skrek. Så just när han var bebis var jag inte med så mycket. Casper och Johanna var ofta hemma hos oss och när han blev lite äldre - 4 år gammal så började jag passa honom. Jag passade han flera gånger i veckan, vilket jag mer än gärna gjorde för Johanna, min syster, var ensamstående och hon jobbade / tränade och hade massa projekt på g. Det hände väldigt mycket för mig dem åren, jag gick ut grundskolan och började på gymnasiet - samtidigt gjorde jag slut med min första kärlek. Och vi vet ju hur första kärleken är. Man vet inte hur man ska klara sig i livet utan den personen och man blir så otroligt ledsen! Men jag passade Casper och det spelade ingen roll vad jag gjorde så var han med mig. Pluggade jag så satt han bredvid, spelade jag Playstation var han med, han gick med på promenader med Sigge och han var med mig och mina kompisar. Jag hade honom jämnt. Under gymnasietiden undrade mina kompisar alltid hur jag orkade - men herregud. Casper är det goaste, duktigaste, mest väluppfostrade barn jag känner så att det var inte direkt jobbigt. Sen är det självklart att jag ställer upp för min syster!

 

Så fort Casper kunde gå ställde han in tallriken och glaset i diskmaskinen. Han är otroligt snäll mot andra barn, speciellt yngre barn. Om Casper har en cykel och ett annat barn kommer och vill cykla så hoppar han snällt av och ser till att det andra barnet kommer upp säkert på cykeln. Johanna har gjort ett sånt otroligt jäkla bra jobb med att uppfostra Casper och jag är så stolt över henne. Idag är han 9 år gammal och behöver inte sin moster Sandra så mycket. Om han sover någonstans så är det liiite roligare att sova hos moster Sara som oftast har Jonathan (Caspers kompis) där samtidigt.

 

Men när jag passat honom har jag mått så jävla bra. Han är en så stor del av mig och inte på ett syskonvis, men jag kan inte förklara det. När jag träffar honom så är han så kramig och gosig, han säger att han saknar mig och vill inte att jag ska gå.