Svar på kommentar
Fick en kommentar i ett inlägg här (där det tyvärr inte fanns en mailadress att svara på) och jag svarar i ett nytt inlägg helt enkelt.
"Hur hinner du och din kille med er hund när du jobbar så mycket? Vad jobbar han med?"
Christoffer jobbar 8-16.30 som IT konsult på Datack, och jag jobbar ju väldigt olika tider och konstiga pass. Men det är aldrig så att vi går hemifrån samtidigt och ses igen vid 17.00-tiden. Om jag jobbar natt så går Stoffe ut med Samba på morgonen och så tar jag henne igen när jag kommer hem. Vi försöker att gå ut med henne max 3 gånger om dagen för att hon inte ska gå upp och ner i trappan för mycket, och väl ute busar vi mycket. Och det gör vi även inomhus också! Men det är ju mer springa och så utomhus. Vi turas om helt enkelt och ställer upp. Mina pass gör ofta att jag är hemma antingen på förmiddagen, eftermiddagen eller kvällen så hon försummas inte. Men visst kanske det blir lite ensamt för stumpan emellanåt men det får hon stå ut med. Och hon är alltid med och myser, så hon blir överröst med kärlek :)
Christoffer jobbar 8-16.30 som IT konsult på Datack, och jag jobbar ju väldigt olika tider och konstiga pass. Men det är aldrig så att vi går hemifrån samtidigt och ses igen vid 17.00-tiden. Om jag jobbar natt så går Stoffe ut med Samba på morgonen och så tar jag henne igen när jag kommer hem. Vi försöker att gå ut med henne max 3 gånger om dagen för att hon inte ska gå upp och ner i trappan för mycket, och väl ute busar vi mycket. Och det gör vi även inomhus också! Men det är ju mer springa och så utomhus. Vi turas om helt enkelt och ställer upp. Mina pass gör ofta att jag är hemma antingen på förmiddagen, eftermiddagen eller kvällen så hon försummas inte. Men visst kanske det blir lite ensamt för stumpan emellanåt men det får hon stå ut med. Och hon är alltid med och myser, så hon blir överröst med kärlek :)
Respons!
Jag fick frågan av Klara varför jag har tränat sjukgymnastik och vad som är "fel" på mig.
Svaret är att jag har problem med mina knän Jag förstår inte exakt vad det heter men så här har min sjukgymnast skrivit:
"Sandra har ett femuropatellärt smärt-tillstånd med broskdegeneration på baksidan av knäskålarna som orsakar betydande smärtor i framförallt knäböjningar, gång upp och nerför trappor etc. Hon har som tillägg en ogynnsam vinkel i förhållande till höft, knä och fotleder som gör besvärren än större. Detta kräver kång tids rehabilitering med specifik träning för att med muskelhjälp skapa symmetri och avlasta trycket från knäskålarna måt lårbenet."
I enklare ord, hålfot. Mina muskler i knäna har växt fel sen jag var liten vilket resulterat i att jag en stor båge i min fotsula. Därför måste jag ha inlägg i skorna och gå i streetskor. Men det gör jag inte längre, jag klarar det såpass bra just nu. Men förr var jag tvungen till det! Det är även som så att mina fötter går "tio-i-två" så dem pekar väldigt konstigt. Så när jag gick/går i snön ser alltid mina syskon att jag gått där. Det är faktiskt lite som Charlie Chaplins fötter, det har jag blivit kallad några gånger haha. Det märks inte sådär jättemycket men när man vet om det syns det lite mer. Men som sagt föddes jag med det och fastän mamma tjatat på läkarna har dem envist sagt att det inte är något fel på mina ben/knän och vi har ju fått gå med på det. Jag har röntgats många gånger men samtidigt vad kan man som mamma göra när läkarna inte lyssnar? Jag blev skickad till en ortoped och han skrattade och sa att det inte är någon fara sålänge jag itne ska gå på catwalken för då kommer det att se lite konstigt ut. Men en gång då så cyklade jag nästan en hel dag och sen hade jag så ont att jag grät hela natten. Morgonen efter hade dem en envis, förbannad mamma på Halmstad Lasarett och hon vägrade åka därifrån förrän dem tagit reda på vad som var fel på mig. Och då blev jag skickad till HBK:s sjukgymnast som kollade på mig i två minuter och såg direkt vad mitt problem var. Han sa till mig och mamma att om inte det upptäckts så hade jag suttit i rullstol när jag var 20. Hur kul är det att höra som 14-åring när varenda läkare sagt att det inte varit något fel på en? Därför litar jag knappt på läkare idag. Men tillbaka till ämnet, han sa att med sjukgymnastik så tränar jag upp musklerna och får inte lika ont längra. I början av min sjukgymnastik fick jag inte simma, gå långt, cykla, sitta förlänge, springa eller börja för mycket på knäna. Jag tränade med att dra tyngder med ett ben i taget, att spänna knäna 30 sek och sen slappna av. Jobba på min balans för det hade jag ingen, så jag fick stå på en sån boll. Jag cyklade i typ 10 minuter kanske, absolut inte mer. Och fast jag hade dessa intyg och min idrottslärare pratat med min sjukgymnast kuggade jag i idrott för att jag inte kunde vara med på simningen. Och dem tvingade mig även med mig ut på orientering i terräng i 2-3 timmar. Den dagen hade jag så otroligt ont att jag inte visste vart jag ska ta vägen.
Men nu är det bättre! Detta är ett problem jag kommer ha med mig hela livet men som sagt; nu är det bättre. Jag kan cykla mycket, springa om jag vill osv men jag får stå ut med sega knän. Att sitta länge är värst, även att gå i kyla. Det gör ont i baksidan av knäna ni vet? Blir som seg kola och strålar ut i foten och gör så otroligt ont! Men vissa saker får man leva med. Sålänge jag gör mina övningar och tränar så är det inga problem! :) Ni ska se mina ben.och vadmuskler! ;)
Svaret är att jag har problem med mina knän Jag förstår inte exakt vad det heter men så här har min sjukgymnast skrivit:
"Sandra har ett femuropatellärt smärt-tillstånd med broskdegeneration på baksidan av knäskålarna som orsakar betydande smärtor i framförallt knäböjningar, gång upp och nerför trappor etc. Hon har som tillägg en ogynnsam vinkel i förhållande till höft, knä och fotleder som gör besvärren än större. Detta kräver kång tids rehabilitering med specifik träning för att med muskelhjälp skapa symmetri och avlasta trycket från knäskålarna måt lårbenet."
I enklare ord, hålfot. Mina muskler i knäna har växt fel sen jag var liten vilket resulterat i att jag en stor båge i min fotsula. Därför måste jag ha inlägg i skorna och gå i streetskor. Men det gör jag inte längre, jag klarar det såpass bra just nu. Men förr var jag tvungen till det! Det är även som så att mina fötter går "tio-i-två" så dem pekar väldigt konstigt. Så när jag gick/går i snön ser alltid mina syskon att jag gått där. Det är faktiskt lite som Charlie Chaplins fötter, det har jag blivit kallad några gånger haha. Det märks inte sådär jättemycket men när man vet om det syns det lite mer. Men som sagt föddes jag med det och fastän mamma tjatat på läkarna har dem envist sagt att det inte är något fel på mina ben/knän och vi har ju fått gå med på det. Jag har röntgats många gånger men samtidigt vad kan man som mamma göra när läkarna inte lyssnar? Jag blev skickad till en ortoped och han skrattade och sa att det inte är någon fara sålänge jag itne ska gå på catwalken för då kommer det att se lite konstigt ut. Men en gång då så cyklade jag nästan en hel dag och sen hade jag så ont att jag grät hela natten. Morgonen efter hade dem en envis, förbannad mamma på Halmstad Lasarett och hon vägrade åka därifrån förrän dem tagit reda på vad som var fel på mig. Och då blev jag skickad till HBK:s sjukgymnast som kollade på mig i två minuter och såg direkt vad mitt problem var. Han sa till mig och mamma att om inte det upptäckts så hade jag suttit i rullstol när jag var 20. Hur kul är det att höra som 14-åring när varenda läkare sagt att det inte varit något fel på en? Därför litar jag knappt på läkare idag. Men tillbaka till ämnet, han sa att med sjukgymnastik så tränar jag upp musklerna och får inte lika ont längra. I början av min sjukgymnastik fick jag inte simma, gå långt, cykla, sitta förlänge, springa eller börja för mycket på knäna. Jag tränade med att dra tyngder med ett ben i taget, att spänna knäna 30 sek och sen slappna av. Jobba på min balans för det hade jag ingen, så jag fick stå på en sån boll. Jag cyklade i typ 10 minuter kanske, absolut inte mer. Och fast jag hade dessa intyg och min idrottslärare pratat med min sjukgymnast kuggade jag i idrott för att jag inte kunde vara med på simningen. Och dem tvingade mig även med mig ut på orientering i terräng i 2-3 timmar. Den dagen hade jag så otroligt ont att jag inte visste vart jag ska ta vägen.
Men nu är det bättre! Detta är ett problem jag kommer ha med mig hela livet men som sagt; nu är det bättre. Jag kan cykla mycket, springa om jag vill osv men jag får stå ut med sega knän. Att sitta länge är värst, även att gå i kyla. Det gör ont i baksidan av knäna ni vet? Blir som seg kola och strålar ut i foten och gör så otroligt ont! Men vissa saker får man leva med. Sålänge jag gör mina övningar och tränar så är det inga problem! :) Ni ska se mina ben.och vadmuskler! ;)
