I söndags drog jag mamma och Sara till skogen för att promenera lite och plocka svamp! Underbart! Älskar skogen, älskar lukten, älskar ljudet av grenar som bryts av under skorna. Självklart var Samba och Turbo med, dem levde loppan.

Allt var frid och fröjd till jag skulle svänga in till "parkeringen" (mer en stig..) och oljelampan började lysa. Såg att bilen läckte som ett såll och att olja hade bränt sig fast på grenröret när jag poppade upp motorhuven (hade haft bilen inne för just det problemet en vecka innan) så vi smet in i skogen och lät bilen kyla ner sig. Tänkte inte dra upp oljestickan när motorn är rykande het, bilmisstag för idioter 101. Så vi gick runt i skogen ett bra tag och bara njöt av doften, tystnaden och hundarna som sprang runt och lekte. Dessutom letade vi svamp åt mamma. Och jag är sämre än sämst. Hittade en liten bunt med trattkantareller, allt annat jag hittade var sopp. 
Sara hittade massa svamp, mamma med. Duktiga dem är då. Men jag hade roligt ändå.

När vi var klara så gick vi mot bilen, tyvärr så visade oljestickan att där var för lite olja i bilen för att köra. Såå fram med mobiltelefon och ringa pappa som kom farandes efter en halvtimme - cirka. Vi satt i solen och mamma frågade varför jag inte tog med kaffe och fika. Jag visste inte. 

Pappa kom, kikade under huven och tyckte inte vi skulle hälla på någon olja. Något var ju obviously fel. Så efter ytterligare en timme med ringande hit och dit, flamsande och tramsande så kom Mikael till undsättning! Pappa körde hem Sara, mamma och Turbo hem. Mikael är Christoffers systers man. Vi bogserade bilen till mekonomen och jag och Samba fick skjuts hem. Glada och trötta! Var inte minsta sur, shit happens :) Fick ju träffa Emil och Ellen också. Mina fina små hjärtegull.

 

Tog inte med mig systemkameran ut till skogen - ni får nöja er med mobilbilder!

 

Det har varit en superfin helg hos oss än så länge. Igår körde jag runt med Sara och mamma, det var supermysigt. Vi var först på möte på jobbet, sen var vi på Eurostop där dem öppnat en ny fin affär Nille. Jag köpte en fin löpare till vardagsrumsbordet (ska köpa en till matsalsbordet också), så det kommer upp en bild i nästa inlägg. Jag köpte två pastellfärgade tröjor från H&M, kände att jag behöver lite färgklickar. Jag är supernöjd i alla fall, älskar tröjorna! Köpte två baslinnen också.

Sen körde vi ut till Flygstaden till Arken Zoo som hade utförsäljning.  70% rea på allt så vi var ju inte ensamma där. Och satan i gatan vad utplockat det var! Men jag hittade ett fint läderhalsband till Samba i alla fall. Lovade Christoffer att inte köpa något för tjejigt ;) Fast dem hade ett jättefint lila med nitar på...

Efter den svängen åkte jag och Sara till Max, och sedan Eurostop ännu en gång. Var tvungen att köpa något till Stoffe, då vi firade 3 år igår :)  Jag hittade en fin klocka på Albrekts och han blev jätteglad för den! På kvällen åt han och jag på Verona - en varsin plankstek. Mm!!

Ikväll ska vi ha tacos mys också, så denna helgen verkar otroligt bra!

 

 

        

(  Bilder på sakerna jag skämt bort oss med  )

Fast det började bra redan i torsdag, då åkte jag hem till min f.d kollega Sara Denker Skjödt och mös med hennes knappt 1 månad gamla Molly! Hon somnade i min famn och jag satt bara där och tittade på henne i en hel timma. Så liten, så vacker, så skör och så otroligt söt. Självklart fotograferade jag henne också. Hon var lite otålig så blev bara några få guldkorn. Jag får fotografera henne snart igen!

Nej, nu ska jag iväg till Eurostop igen! Och Stadium Outlet.

Jag har inte supermånga tips att dela med mig utav, men jag vet hur mycket Sanna  uppskattade mitt förra tips så här kommer ännu ett, bara för att jag är så glad för att hon har börjat med gratisdesigner igen!

Mitt tips är attt vätta era påslakan ut och in. På det sättet tvättas inte trycket ur lika fort. Annars har påslakan en tendens till att blekna. Men en annan  anledning till att tvätta påslakanen ut och in är att det blir sjukt mycket lättare att få i täcket. När påslakanet är ut och in, för in armarna (precis som att du drar på dig en tröja), leta reda på hörnen och stick ut händerna. Leta sedan rätt på de korta hörnen på täcket och dra över påslakanet :) Det blir på rätt håll, och det går sjukt fort!

Såhär har mamma alltid gjort, och jag förstod inte hur det funkade när jag var liten. Hur kunde det vara ut och in och sen helt plötsligt vara rätt? Va...?


Jaja, ett gammalt men fint tips!

 

Förresten, vad tycker ni om designen? Kul med lite förändring tycker jag. Blev alldeles överycklig när Sanna instagrammade att hon gjorde gratisdesigner så för er med blogg.se - kolla in här. Hon är himla duktig och givmild! Hade jag kämpat med en design hade jag varit för snål för att dela med mig utav den. Men sen så kan jag inget om det, haha! Tack fina Sanna!

Och på tal om förändring så har jag börjat träna :) Varannan dag på Friskis och Svettis! Ska testa på ett boxpass med Amelia nästa tisdag, mwihihi! Men annars så gymmar jag - maskiner är mina vänner! Och så har jag skurit ner på sötsaker. Så får inte pussa på min Stoffe så mycket längre... Nej, såklart inte! Kommer alltid pussa på min Stoffe :*

Men jag hoppas som sagt på förändring och det är inte jopbbigt att dra och gymma. Tvärtom! Jag vill dra och gymma, får abstinens om jag inte är där - som idag. Har lyckats dra på mig feber. Usch och fy :( Men imorgon ska jag försöka dra mig dit, en timme iaf. Fina grejer :) 

 

Och förresten, här kommer ett annat tips för er med stora öronhängen - som jag. I julklapp fick jag MASSVIS med fina öronhängen men då jag inte är så mycket för små diskreta så fick jag stora, fina öronhängen :} Problemet är väl bara att dem är rätt otympliga och det är svårt med förvaring me så stora öronhägen, speciellt om man har många. Det blir att dem ligger i en hög på nattduksbordet och då går dem sönder. Så detta var min lösning!

Jag stack in till Indiska och köpte två tallriksunderlägg, som jag sedan helt enkelt spikade upp på väggen.

TADAA! Som ni ser är det "trådiga" underlägg. Funkar askalas, och det är supersnyggt!

 

Jag vill börja med att skriva att detta inlägget kommer sitta som en tagg i ögonen på vissa. Jag kommer inte att peka finger men vissa kommer kanske känna sig träffade. Det jag skriver är en åsikt (min åsikt) som jag baserat på många människor jag träffat. Och jag gillar inte att skriva bara för att säga vad jag gjort under dagen. Detta är min blogg, och här kommer mina åsikter att skrivas ner. 

Överallt bland mina vänner och bekanta ser jag en stor bebisyra. Många är gravida, ska snart föda - andra har precis fött och har små underverk i sin närvaro och vissa pratar om att skaffa barn. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan "Är det inte dags för dig och Christoffer att skaffa barn snart?". Och när jag svarar "Nej, inte än på några år haha!" så undrar folk varför. Självklart skulle jag vilja känna på graviditetskänslan och senare ha det där lilla underverket i mina armar. Men jag vill leva mitt liv först. Jag är bara 21 år gammal. Och jag vill jobba, spara pengar, resa lite först. Och det är upp till var och en, men man måste tänka på att det man beslutar gäller inte bara ens egen framtid. Jag märker så otroligt stor skillnad på de som skaffar barn tidigt och de som skaffar barn i en mer mogen ålder.
Många av de som skaffar barn tidigt (pekar inte finger utan känner flera stycken) gnäller och whinar på facebook och bloggar över hur tråkigt dem har det. Dem har inte haft råd att ta körkort och kan inte ta sig någonstans. Det är jobbigt när barnet är sjukt. De känner att ens partner inte ställer upp och det är ont om pengar. Allt är bara en stor suck. Men de som skaffar barn i "mogen" ålder (över 25 i detta fallet) dem gnäller inte alls. Dem har redan insett att det inte är guld och gröna skogar men förberedde sig mentalt på det. Ensamstående mammor som klarar sig fenomenalt utan suckar och depressioner. Par som ställer upp för varandra och verkligen ger järnet.

Och det som irriterar mig så hutlöst mycket är när folk tror att dem inte behöver lyfta ett finger. Och detta gäller speciellt unga mammor som aldrig jobbat. Gör inte ett dyft utan lägger allt ansvar på partnern som jobbar. Skjuter upp diskussioner om jobb och pengar. När barnen börjat på dagis så gör dem inte ett dyft. Dem orkar inte plugga, vet inte vad dem vill bli och vill verkligen inte jobba. Dem skaffar sig ingen säker framtid. Med risk för att låta som en gammal kärring - tänk på framtiden! För rätt som det är så står den på tröskeln. Och då står man där, och önskar att man hade börjat jobba/plugga tidigare.

Jag vet heller inte vad jag vill bli. Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut. Och jag har ingen fast anställning. Men det jag har duger för mig just nu. Att jobba på Busfabriken var kanske bland det värsta jag gjort men jag fick en rejäl erfarenhet som ledde mig vidare. Jag har pluggat upp mina betyg, jag kan söka in på högskolan när jag känner för det. Som timmis flyger jag överallt och ingenstans och även om det kan vara jobbigt att flänga runt så jävlaranamma ger jag mig in för det 100%. Och det hade jag kanske inte klarat av som ung mamma. Men just nu bygger jag bara upp stommen för min framtid. 

Jag menar inte att måla mig själv som en ängel, alla vet att även jag har några mindre ärofyllda sidor. Jag tycker bara att man borde ta sig en lång, ordentlig funderare innan man bestämmer sig för att skaffa barn. Beslutet gäller inte bara dig själv. 

Nu drar jag inte alla över en kant utan finns det riktigt unga mammor som läser detta och känner att jag har fel - okej. Jag är inte ute efter en debatt. Jag vill bara klargöra min åsikt och synpunkt på det hela. Jag tycker det är löjligt att skaffa barn bara för att alla andra gör det, för att man är nykär eller för att "man inte har något annat att göra". Och detta är skäl som folk berättat för mig.  

Jag älskar Christoffer och någon dag vill jag ha en miniversion av oss som tassar runt här. Men först vill jag leva mitt liv och ha gjort allt som jag känner jag ska ha gjort. Jag vill inte dra in ett barn i en virvel av ilska, fattigdom och bråk bara för att jag var för hastig med att skaffa barn - vilket jag tror är lätt gjort om man inte gjort det man vill först.

Nej nu ska jag sluta tjata för nu ska jag åka till jobbet, dags att gå bredvid i serviceteamet! Och här kommer en bild på Noomi, Lindas och Thomas underbara kärleksbarn. En familj som är redo.

 

Grabben på bilden är min systerson Casper - och han fick faktiskt namnet utav filmen spöket Casper. När min syster var gravid bodde hon tillfälligt hos oss och när hon klurade på namn så såg hon omslaget på filmen och skämtade om att han skulle heta det. Sen när han kom den 21a april 2003 så fick han heta det. Casper Damir Nilsson - Damir är hans pappas namn. 

 När Casper föddes så var jag 12 år gammal och jag avskydde bebisar. Jag tyckte dem luktade illa, han kissade på Isabell och bara skrek. Så just när han var bebis var jag inte med så mycket. Casper och Johanna var ofta hemma hos oss och när han blev lite äldre - 4 år gammal så började jag passa honom. Jag passade han flera gånger i veckan, vilket jag mer än gärna gjorde för Johanna, min syster, var ensamstående och hon jobbade / tränade och hade massa projekt på g. Det hände väldigt mycket för mig dem åren, jag gick ut grundskolan och började på gymnasiet - samtidigt gjorde jag slut med min första kärlek. Och vi vet ju hur första kärleken är. Man vet inte hur man ska klara sig i livet utan den personen och man blir så otroligt ledsen! Men jag passade Casper och det spelade ingen roll vad jag gjorde så var han med mig. Pluggade jag så satt han bredvid, spelade jag Playstation var han med, han gick med på promenader med Sigge och han var med mig och mina kompisar. Jag hade honom jämnt. Under gymnasietiden undrade mina kompisar alltid hur jag orkade - men herregud. Casper är det goaste, duktigaste, mest väluppfostrade barn jag känner så att det var inte direkt jobbigt. Sen är det självklart att jag ställer upp för min syster!

 

Så fort Casper kunde gå ställde han in tallriken och glaset i diskmaskinen. Han är otroligt snäll mot andra barn, speciellt yngre barn. Om Casper har en cykel och ett annat barn kommer och vill cykla så hoppar han snällt av och ser till att det andra barnet kommer upp säkert på cykeln. Johanna har gjort ett sånt otroligt jäkla bra jobb med att uppfostra Casper och jag är så stolt över henne. Idag är han 9 år gammal och behöver inte sin moster Sandra så mycket. Om han sover någonstans så är det liiite roligare att sova hos moster Sara som oftast har Jonathan (Caspers kompis) där samtidigt.

 

Men när jag passat honom har jag mått så jävla bra. Han är en så stor del av mig och inte på ett syskonvis, men jag kan inte förklara det. När jag träffar honom så är han så kramig och gosig, han säger att han saknar mig och vill inte att jag ska gå.

 

Så jävla bra video, jag älskar låten, jag älskar dansstilen, jag älskar den lilla ungen i början, jag älskar allt med den här videon!
Kolla på den, och förstå vad jag pratar om. Lätt nya dansen ute på krogen.

 

 

 

Jag tycker inte det finns något äckligare än när en disktrasa luktar riktigt unket. Man vill inte ta i den, än mindre använda den. Det händer rätt lätt att dem börjar lukta spunk fort och det är onödigt att slänga och ta en ny hela tiden. Kostar väl inte många kronor men - många bäckar små... 

 

När jag var liten så ville jag bli lärare. Jag var helt inställd på det men ju mer jag gick i skolan desto mer släppte jag taget om den viljan. Jag flyttade hemifrån efter studenten då jag ville bli sambo med min älskling så fort jag kunde och fick jobb på Busfabriken. Ett av de sämsta jobben som finns - chefsmässigt, pengamässigt. Det finns mycket skit att skriva men det gör jag inte. Hur som helst så var det riktigt dålig och därför sa jag efter ett års tid upp mig. Jag fick fundera lite på vad jag ville göra och jag älskar ju barn så jag bestämde mig för att utbilda mig till förskollärare! Men först och främst behövde jag plugga upp några ämnen på KOMVUX så jag gick två terminer där. Och i februari kände jag att herregud jag måste ju ha ett jobb. Och som alla andra arbetssökande vet så är det supersvårt att få ett jobb genom Arbetsförmedlingen så jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Mamma är personlig assistent och har sagt hur många gånger som helst att hon skulle vilja ha in oss (hennes barn) i kommunen och jobba. Men jag har alltid känt att "Nej sånt fixar inte jag!" Men jag hittade inga jobb så jag fick bita i det sura äpplet och göra det ändå. Så jag ringde runt i kommunen och mailade runt mitt CV och till slut hörde Anna Bringman av sig, Jag gick på intervjun och fick jobbet på Odensväg, en gruppbostad för vuxna utvecklingsstörda. Efter första dagen då jag gått bredvid var jag väldigt tveksam, jag var så osäker på om jag verkligen fixade det. Men jag behövde pengarna så jag sa ja till ett pass till. Då lossnade den där blocken och jag gav mig in helhjärtat för det! Och jag stortrivs! Jag har underbara kollegor och jag älskar varenda personlighet där. Det är underbart.

Men tyvärr så var jag ju bara semestevikarie så nu när alla börjar komma tillbaka så blir jag bara timmis därute. Och det känns ju lite halvdumt att sitta och hoppas på att någon ska gå och bli sjuk, så jag har ännu en gång hört av mig till varenda chef inom Socialförvaltningen och frågat om jobb som timmis lite varstans. Jag har ju ingen annan sysselsättning nu i höst, jag ska bara göra högskoleprovet och hoppas på att jag kommer in till våren.

Igår ringde en man från Handikappomsorgen och frågade om jag ville vikariera på ett fritids för särklassen på Östergårdsskolan. Jag sa ja, då jag behöver alla timmar och tider jag kan få, och för att det lät riktigt roligt. Jag var där 09.00 idag fram till 15.00 och jag känner verkligen i mitt hjärta att jag har hittat rätt. Detta är vad jag vill göra. 

Jag vill bli förskollärare men inriktad mot barn med behov av stöd och service.

Satte mig vid datorn och klickade hem lite kläder, hoppsan hejsan! Men ibland får man helt enkelt unna sig lite nytt. Jeans tänker jag inte köpa förrän jag gått ner i vikt, det är ingen idé att köpa nya jeans om dem snart ramlar av igen. Leggings funkar utmärkt! :)

Jag har inte ätit en enda godis/snacksbit alls sen i söndags, jag hoppas verkligen det håller i sig. Ändå så stod det en fet godisskål framme hos mamma men nej jag ska bannemig hålla mig! Känna att jag måste leta upp en våg och väga mig i dagarna så att jag vet om jag nu kommer gå ner något. Kan ju vara bra att veta, en liten sporre.

Ikväll/i eftermiddag kommer jag förresten slänga upp ett litet photoshop tips om diskret vattenstämpel. Det tar så mycket plats med en stämpel mitt i bilden, så tips om hur man gör det lite mer diskret var det någon som ville ha! :)

Om ni gillar mina bilder som läggs upp här på bloggen så får ni mer än gärna klicka er in på facebook och gilla min sida här! Ni får även gärna sprida vidare FB-sidan om ni känner för det, det skulle göra mig superglad.

För övrigt, är ni eller känner ni några modeller som är intresserade av TFP plåtningar så tveka inte att höra av er. I'm all ears!

Förövrigt så ska jag möta Sara i stan sen och så ska vi hämta min skatt, Casper Kanalj. Sen blire fika i stan med Empis!