När jag var liten så ville jag bli lärare. Jag var helt inställd på det men ju mer jag gick i skolan desto mer släppte jag taget om den viljan. Jag flyttade hemifrån efter studenten då jag ville bli sambo med min älskling så fort jag kunde och fick jobb på Busfabriken. Ett av de sämsta jobben som finns - chefsmässigt, pengamässigt. Det finns mycket skit att skriva men det gör jag inte. Hur som helst så var det riktigt dålig och därför sa jag efter ett års tid upp mig. Jag fick fundera lite på vad jag ville göra och jag älskar ju barn så jag bestämde mig för att utbilda mig till förskollärare! Men först och främst behövde jag plugga upp några ämnen på KOMVUX så jag gick två terminer där. Och i februari kände jag att herregud jag måste ju ha ett jobb. Och som alla andra arbetssökande vet så är det supersvårt att få ett jobb genom Arbetsförmedlingen så jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Mamma är personlig assistent och har sagt hur många gånger som helst att hon skulle vilja ha in oss (hennes barn) i kommunen och jobba. Men jag har alltid känt att "Nej sånt fixar inte jag!" Men jag hittade inga jobb så jag fick bita i det sura äpplet och göra det ändå. Så jag ringde runt i kommunen och mailade runt mitt CV och till slut hörde Anna Bringman av sig, Jag gick på intervjun och fick jobbet på Odensväg, en gruppbostad för vuxna utvecklingsstörda. Efter första dagen då jag gått bredvid var jag väldigt tveksam, jag var så osäker på om jag verkligen fixade det. Men jag behövde pengarna så jag sa ja till ett pass till. Då lossnade den där blocken och jag gav mig in helhjärtat för det! Och jag stortrivs! Jag har underbara kollegor och jag älskar varenda personlighet där. Det är underbart.

Men tyvärr så var jag ju bara semestevikarie så nu när alla börjar komma tillbaka så blir jag bara timmis därute. Och det känns ju lite halvdumt att sitta och hoppas på att någon ska gå och bli sjuk, så jag har ännu en gång hört av mig till varenda chef inom Socialförvaltningen och frågat om jobb som timmis lite varstans. Jag har ju ingen annan sysselsättning nu i höst, jag ska bara göra högskoleprovet och hoppas på att jag kommer in till våren.

Igår ringde en man från Handikappomsorgen och frågade om jag ville vikariera på ett fritids för särklassen på Östergårdsskolan. Jag sa ja, då jag behöver alla timmar och tider jag kan få, och för att det lät riktigt roligt. Jag var där 09.00 idag fram till 15.00 och jag känner verkligen i mitt hjärta att jag har hittat rätt. Detta är vad jag vill göra. 

Jag vill bli förskollärare men inriktad mot barn med behov av stöd och service.

Jag känner att det är dags att jag gör förändringar i mitt liv. Jag har redan gått ner några kilon men nu ska jag ge mig på en "snacksfri" månad. Inte helt och hållet för det vet jag att jag aldrig kommer klara, men jag ska göra så gott jag kan. Bort med chips, godis, pizza och framförallt ostbågar! Klart jag kommer kanske att baka något gott (kanske inte) men jag tänker inte bli ett hälsofreak rätt av sådär. För kom igen, alla som känner vet mig att det är alldeles för gott minsann. Men nej, jag ska vara realistisk. Ostbågar, chips, godis och pizza - bort! Ska testa det i en månad så får vi väl se sen vad som händer. Förhoppningsvis är jag inte så sugen sen. Just nu känns det som om jag äter det bara för att..? Som mellanmål typ. Och det är superdåligt! Läsk dricker jag aldrig så det där slipper jag masa mig ifrån. Ramlösa/Loka eller vanligt vatten är bäst för mig. Jag dricker det konstant.

Sen ska jag bli bättre på att pallra mig bort till gymmet. Jag har tiden till en timme varannan dag, jag måste bara få in det i rutin. Måndag, onsdag, fredag och söndag. Det är inte för mycket begärt. Dessutom cyklar/går jag överallt jag ska redan då jag inte ha körkort och bussen är onödigt om jag inte ska några långa sträckor. Det är väl därför jag gått ner några kilon redan. Men mer ska bort! Mina ben och min mage ska bli fit igen. Jag har alltid varit av den mulliga typen men förut tränade jag 2 ggr/veckan. Sjukgymnastik i en halvtimme vardera pass för min knän. Och då kunde jag kränga två ostbågepåsar och allt möjligt skit men jag höll min vikt. Jag hade regelbundna kostvanor och regelbundna pass. Mina knän gör inte ont alls mycket längre men ibland när jag suttit stilla för länge gör dem ont. Eller när det är kallt ute. Men till skillnad från förr så gör det dem inget längre att jag gymmar och drar på allt jag kan. Tvärtom är det skönt för mina knän när det gör ont på det sättet, det är väl psykiskt skulle jag tro. Men den sortens smärta är skön för då har man verkligen gett järnet. 

Jag har kläder som inte passar längre, mina byxor ramlar av. Jag behöver nya kläder men som student är jag lite smått fattig tyvärr. Jag letar jobb som en tok och hoppas helt enkelt att någon arbetsgivare i Halmstad behöver en flitig arbetsmyra snart! :) Det kanske bara är jag som känner att mina klädstil är tråkig och ful men till er som tittar på mig varje dag - håll ut! Snart så hoppas jag kunna förnya min garderob. Förhoppningsvis lite nya skor också! 

Varför gör jag det här, varför vill jag ändra på mig? För att jag vill må så bra som jag möjligtvis bara kan. Jag vill inte ha det här "hullet" som jag lagt på mig. Jag vill vara sådär snygg som jag en gång var. Inte smal, men muskler istället för fett liksom. Låter apäckligt men så är det ju. Sen vill jag vara snygg i de nya vårkläderna och mår jag bättre i mig själv så blir allting mycket lättare. Jag är 20 år gammal och även om jag har hela livet framför mig och en sambo som älskar mig för den jag är och hur jag än ser ut - så vill jag inte vara den som "Nä, det är lugnt. Jag kan se ut hur jag vill, jag håller mig helt enkelt inne och så får livet helt enkelt flyga förbi." För säga vad man vill, det händer många. Att man sitter i sin egen bubbla och fokuserar på sitt och ingen annans.

Jag vill spendera livet med Christoffer, med min familj och mina vänner som en positiv och hälsosam tjej. Det låter som om jag är supertjock, den tråkigaste och mest negativa tjej som funnits men det är jag inte. Jag vil baral inte riskera att det blir så, för truth to be told; det kan mycket väl bli så. Jag tänker ta mig an resten av året som Sandra Nilsson. Som mig själv. Det är dags för att bli så bra som jag kan bli, leva ut min potential.

Detta är ett nytt kapitel i mitt liv. Det kommer bli inlägg om gym, matvanor, fotografering och livet. Följer ni med mig?