Grabben på bilden är min systerson Casper - och han fick faktiskt namnet utav filmen spöket Casper. När min syster var gravid bodde hon tillfälligt hos oss och när hon klurade på namn så såg hon omslaget på filmen och skämtade om att han skulle heta det. Sen när han kom den 21a april 2003 så fick han heta det. Casper Damir Nilsson - Damir är hans pappas namn. 

 När Casper föddes så var jag 12 år gammal och jag avskydde bebisar. Jag tyckte dem luktade illa, han kissade på Isabell och bara skrek. Så just när han var bebis var jag inte med så mycket. Casper och Johanna var ofta hemma hos oss och när han blev lite äldre - 4 år gammal så började jag passa honom. Jag passade han flera gånger i veckan, vilket jag mer än gärna gjorde för Johanna, min syster, var ensamstående och hon jobbade / tränade och hade massa projekt på g. Det hände väldigt mycket för mig dem åren, jag gick ut grundskolan och började på gymnasiet - samtidigt gjorde jag slut med min första kärlek. Och vi vet ju hur första kärleken är. Man vet inte hur man ska klara sig i livet utan den personen och man blir så otroligt ledsen! Men jag passade Casper och det spelade ingen roll vad jag gjorde så var han med mig. Pluggade jag så satt han bredvid, spelade jag Playstation var han med, han gick med på promenader med Sigge och han var med mig och mina kompisar. Jag hade honom jämnt. Under gymnasietiden undrade mina kompisar alltid hur jag orkade - men herregud. Casper är det goaste, duktigaste, mest väluppfostrade barn jag känner så att det var inte direkt jobbigt. Sen är det självklart att jag ställer upp för min syster!

 

Så fort Casper kunde gå ställde han in tallriken och glaset i diskmaskinen. Han är otroligt snäll mot andra barn, speciellt yngre barn. Om Casper har en cykel och ett annat barn kommer och vill cykla så hoppar han snällt av och ser till att det andra barnet kommer upp säkert på cykeln. Johanna har gjort ett sånt otroligt jäkla bra jobb med att uppfostra Casper och jag är så stolt över henne. Idag är han 9 år gammal och behöver inte sin moster Sandra så mycket. Om han sover någonstans så är det liiite roligare att sova hos moster Sara som oftast har Jonathan (Caspers kompis) där samtidigt.

 

Men när jag passat honom har jag mått så jävla bra. Han är en så stor del av mig och inte på ett syskonvis, men jag kan inte förklara det. När jag träffar honom så är han så kramig och gosig, han säger att han saknar mig och vill inte att jag ska gå.