Svampplockning, promenad, skogen och bilproblem
I söndags drog jag mamma och Sara till skogen för att promenera lite och plocka svamp! Underbart! Älskar skogen, älskar lukten, älskar ljudet av grenar som bryts av under skorna. Självklart var Samba och Turbo med, dem levde loppan.
Allt var frid och fröjd till jag skulle svänga in till "parkeringen" (mer en stig..) och oljelampan började lysa. Såg att bilen läckte som ett såll och att olja hade bränt sig fast på grenröret när jag poppade upp motorhuven (hade haft bilen inne för just det problemet en vecka innan) så vi smet in i skogen och lät bilen kyla ner sig. Tänkte inte dra upp oljestickan när motorn är rykande het, bilmisstag för idioter 101. Så vi gick runt i skogen ett bra tag och bara njöt av doften, tystnaden och hundarna som sprang runt och lekte. Dessutom letade vi svamp åt mamma. Och jag är sämre än sämst. Hittade en liten bunt med trattkantareller, allt annat jag hittade var sopp.
Sara hittade massa svamp, mamma med. Duktiga dem är då. Men jag hade roligt ändå.
När vi var klara så gick vi mot bilen, tyvärr så visade oljestickan att där var för lite olja i bilen för att köra. Såå fram med mobiltelefon och ringa pappa som kom farandes efter en halvtimme - cirka. Vi satt i solen och mamma frågade varför jag inte tog med kaffe och fika. Jag visste inte.
Pappa kom, kikade under huven och tyckte inte vi skulle hälla på någon olja. Något var ju obviously fel. Så efter ytterligare en timme med ringande hit och dit, flamsande och tramsande så kom Mikael till undsättning! Pappa körde hem Sara, mamma och Turbo hem. Mikael är Christoffers systers man. Vi bogserade bilen till mekonomen och jag och Samba fick skjuts hem. Glada och trötta! Var inte minsta sur, shit happens :) Fick ju träffa Emil och Ellen också. Mina fina små hjärtegull.
Allt var frid och fröjd till jag skulle svänga in till "parkeringen" (mer en stig..) och oljelampan började lysa. Såg att bilen läckte som ett såll och att olja hade bränt sig fast på grenröret när jag poppade upp motorhuven (hade haft bilen inne för just det problemet en vecka innan) så vi smet in i skogen och lät bilen kyla ner sig. Tänkte inte dra upp oljestickan när motorn är rykande het, bilmisstag för idioter 101. Så vi gick runt i skogen ett bra tag och bara njöt av doften, tystnaden och hundarna som sprang runt och lekte. Dessutom letade vi svamp åt mamma. Och jag är sämre än sämst. Hittade en liten bunt med trattkantareller, allt annat jag hittade var sopp.
Sara hittade massa svamp, mamma med. Duktiga dem är då. Men jag hade roligt ändå.
När vi var klara så gick vi mot bilen, tyvärr så visade oljestickan att där var för lite olja i bilen för att köra. Såå fram med mobiltelefon och ringa pappa som kom farandes efter en halvtimme - cirka. Vi satt i solen och mamma frågade varför jag inte tog med kaffe och fika. Jag visste inte.
Pappa kom, kikade under huven och tyckte inte vi skulle hälla på någon olja. Något var ju obviously fel. Så efter ytterligare en timme med ringande hit och dit, flamsande och tramsande så kom Mikael till undsättning! Pappa körde hem Sara, mamma och Turbo hem. Mikael är Christoffers systers man. Vi bogserade bilen till mekonomen och jag och Samba fick skjuts hem. Glada och trötta! Var inte minsta sur, shit happens :) Fick ju träffa Emil och Ellen också. Mina fina små hjärtegull.
Tog inte med mig systemkameran ut till skogen - ni får nöja er med mobilbilder!
Spöket Casper
Grabben på bilden är min systerson Casper - och han fick faktiskt namnet utav filmen spöket Casper. När min syster var gravid bodde hon tillfälligt hos oss och när hon klurade på namn så såg hon omslaget på filmen och skämtade om att han skulle heta det. Sen när han kom den 21a april 2003 så fick han heta det. Casper Damir Nilsson - Damir är hans pappas namn.
När Casper föddes så var jag 12 år gammal och jag avskydde bebisar. Jag tyckte dem luktade illa, han kissade på Isabell och bara skrek. Så just när han var bebis var jag inte med så mycket. Casper och Johanna var ofta hemma hos oss och när han blev lite äldre - 4 år gammal så började jag passa honom. Jag passade han flera gånger i veckan, vilket jag mer än gärna gjorde för Johanna, min syster, var ensamstående och hon jobbade / tränade och hade massa projekt på g. Det hände väldigt mycket för mig dem åren, jag gick ut grundskolan och började på gymnasiet - samtidigt gjorde jag slut med min första kärlek. Och vi vet ju hur första kärleken är. Man vet inte hur man ska klara sig i livet utan den personen och man blir så otroligt ledsen! Men jag passade Casper och det spelade ingen roll vad jag gjorde så var han med mig. Pluggade jag så satt han bredvid, spelade jag Playstation var han med, han gick med på promenader med Sigge och han var med mig och mina kompisar. Jag hade honom jämnt. Under gymnasietiden undrade mina kompisar alltid hur jag orkade - men herregud. Casper är det goaste, duktigaste, mest väluppfostrade barn jag känner så att det var inte direkt jobbigt. Sen är det självklart att jag ställer upp för min syster!
Så fort Casper kunde gå ställde han in tallriken och glaset i diskmaskinen. Han är otroligt snäll mot andra barn, speciellt yngre barn. Om Casper har en cykel och ett annat barn kommer och vill cykla så hoppar han snällt av och ser till att det andra barnet kommer upp säkert på cykeln. Johanna har gjort ett sånt otroligt jäkla bra jobb med att uppfostra Casper och jag är så stolt över henne. Idag är han 9 år gammal och behöver inte sin moster Sandra så mycket. Om han sover någonstans så är det liiite roligare att sova hos moster Sara som oftast har Jonathan (Caspers kompis) där samtidigt.
Men när jag passat honom har jag mått så jävla bra. Han är en så stor del av mig och inte på ett syskonvis, men jag kan inte förklara det. När jag träffar honom så är han så kramig och gosig, han säger att han saknar mig och vill inte att jag ska gå.
Vår älskade Casper Kanalj, Lilleman, Cappan (kärt barn har många namn).
Det spelar ingen roll vad som än händer i livet så kommer jag alltid att finnas där för dig. När du behöver hjälp med skolan, om du bråkar med mamma eller pappa, om du inte vet vart du ska ta vägen, om du bara behöver mig för minsta lilla grej - så kommer jag. Du är min solstråle, mitt ljus i mörkret och jag älskar dig så ofantligt mycket.
Det spelar ingen roll vad som än händer i livet så kommer jag alltid att finnas där för dig. När du behöver hjälp med skolan, om du bråkar med mamma eller pappa, om du inte vet vart du ska ta vägen, om du bara behöver mig för minsta lilla grej - så kommer jag. Du är min solstråle, mitt ljus i mörkret och jag älskar dig så ofantligt mycket.
Come to your senses
Måste bara få skriva av mig lite innan jag går i taket. Allt börjar gå mot sitt slut och jag stressar ihjäl mig. De tre senaste dagarna har jag inte kunnat andas ordentligt utan det känns som om det ligger en tegelsten i halsen på mig och att jag inte får ordentligt med luft. Folk får tycka att jag är löjlig om dem vill men det är mycket just nu och jag vet inte hur jag ska klara av det. Imorgon kväll ska jag ha skickat in 2 arbeten till Engelska C, plus två mindre inlämningar. Jag vet inte om jag klarade av provet i religionkunskapen men OM jag inte gjorde det så måste jag göra om det men när? Skolan slutar nästa vecka så måste klämma in det då. Gud vet när hon rättat klart provet, hon har ju inte svarat på mina mail. På onsdag kanske hon klämmer ur sig "Du fick inte godkänt på provet" och då måste jag hinna klämma in det. Jag har legat efter med inlämningarna i människor i behov av stöd också, och jag såg igårkväll att den kursen slutar denna veckan. Samma vecka som jag har 4 körlektioner 70 min var, utbildningskontroll, ska lämna blod, jobba, ha obligatorisk närvaro på en lektion, 4 timmars prov och slutprov.
Folk peppar mig och jag VET att jag kommer kunna fixa det. Men det betyder inte att jag är mindre stressad. Jag har hjärtat i halsgropen som slår 2 gånger snabbare och andningen är insane. Stoffe gör vad han kan, han är så snäll och uppmuntrar mig hela tiden. Mamma och pappa med, dem peppar mig som fan inför körkortet. Mina syskon också, och Linda. Och ändå sitter jag så nära till tårar. Jag har inte ens tanken på att ge upp, men jag vill bara orka. Två veckor kvar. Två dagar nu full av pluggande och inlämningar. På ett sätt är det bra att jag inte lämnat in inlämningar i distanskursen för nu får jag genomgång av det innan provet.
Jag måste fokusera. Ta en sak i taget.
Den 23e april satte jag mig för första gången i en bil och körde. Förra tisdagen, 15 maj, körde jag på motorvägen.
Folk peppar mig och jag VET att jag kommer kunna fixa det. Men det betyder inte att jag är mindre stressad. Jag har hjärtat i halsgropen som slår 2 gånger snabbare och andningen är insane. Stoffe gör vad han kan, han är så snäll och uppmuntrar mig hela tiden. Mamma och pappa med, dem peppar mig som fan inför körkortet. Mina syskon också, och Linda. Och ändå sitter jag så nära till tårar. Jag har inte ens tanken på att ge upp, men jag vill bara orka. Två veckor kvar. Två dagar nu full av pluggande och inlämningar. På ett sätt är det bra att jag inte lämnat in inlämningar i distanskursen för nu får jag genomgång av det innan provet.
Jag måste fokusera. Ta en sak i taget.
Den 23e april satte jag mig för första gången i en bil och körde. Förra tisdagen, 15 maj, körde jag på motorvägen.
Irriterande människor
Vet ni vad som kan göra mig riktigt irriterad och faktiskt snäsa lite åt folk? Det är när människor, som man aldrig träffat förr, kommer fram till mig och berättar för mig hur jag ska uppfostra min hund (eller ja, vår hund :) ).
När jag satt på bussen med Sara och Empa i fredag, så satt vi och klappade och mös med Samba så hon skulle hålla sig lugn och inte bli för nervös på bussen. Då kommer det fram en gubbe, tittar på mig och säger "Du vet väl att man inte ska klappa sin hund så mycket?" "Ursäkta?" Svarar jag tillbaka. Vår konversation blir såhär:
G (Gubbe): "Ja klappar man hunden och kelar med den mycket så tror den att all främlingar är snälla och då kan den inte försvara så bra."
När jag satt på bussen med Sara och Empa i fredag, så satt vi och klappade och mös med Samba så hon skulle hålla sig lugn och inte bli för nervös på bussen. Då kommer det fram en gubbe, tittar på mig och säger "Du vet väl att man inte ska klappa sin hund så mycket?" "Ursäkta?" Svarar jag tillbaka. Vår konversation blir såhär:
G (Gubbe): "Ja klappar man hunden och kelar med den mycket så tror den att all främlingar är snälla och då kan den inte försvara så bra."
Jag: "Det är ingen främling som klappar henne utan nu känner vi ju henne. Det är min familj som klappar henne."
G: "Ja men hon tror att alla är vänliga och då duger hon ju inte."
Jag: "Nu är det ju faktiskt så att du känner inte min hund överhuvudtaget. Hon försvarar superbra när hon väl måste och jag ger henne hellre kärlek än kyla.
G: "Nej jag vet hur såna hundar fungerar."
Jag: "Även hundar har personligheter. Olika personligheter."
Gubben glor åt Empa och snäser: "Man ser bara ena halvan av din tatuering." Och så hoppar han av bussen.
Gubbjävel rent ut sagt! Vad vet han egentligen om Samba? Samba har försvarat flera gånger om och är världens bästa vakthund samtidigt som hon älskar att bli klappad och kela är det bästa hon vet. Inte med främlingar dock men dem hon känner älskar hon. Hon må vara rottweiler men dem blir världens bästa hundar med rätt uppfostran. Och det har Stoffe gjort otroligt bra, han har uppfostrat henne så galet bra. Hon går fot perfekt, hon lyssnar när man säger till henne, hon vaktar, hon myser, vill gärna ligga i våra knän, hon går löst och lämnar inte ens sida med en centimeter om man inte säger "varsågod" först, hon går endast på vänster sida om en. Hon är världens bästa hund med världens bästa personlighet. Och bara för att det står på internet att rottweilern är si och så så stämmer det inte alltid. För hundar har personligheter och fast man förväntar sig att dem ska vara på ett visst sätt så är dem på ett helt annat.
Matte och husse älskar dig Sambalisan
Gubben glor åt Empa och snäser: "Man ser bara ena halvan av din tatuering." Och så hoppar han av bussen.
Gubbjävel rent ut sagt! Vad vet han egentligen om Samba? Samba har försvarat flera gånger om och är världens bästa vakthund samtidigt som hon älskar att bli klappad och kela är det bästa hon vet. Inte med främlingar dock men dem hon känner älskar hon. Hon må vara rottweiler men dem blir världens bästa hundar med rätt uppfostran. Och det har Stoffe gjort otroligt bra, han har uppfostrat henne så galet bra. Hon går fot perfekt, hon lyssnar när man säger till henne, hon vaktar, hon myser, vill gärna ligga i våra knän, hon går löst och lämnar inte ens sida med en centimeter om man inte säger "varsågod" först, hon går endast på vänster sida om en. Hon är världens bästa hund med världens bästa personlighet. Och bara för att det står på internet att rottweilern är si och så så stämmer det inte alltid. För hundar har personligheter och fast man förväntar sig att dem ska vara på ett visst sätt så är dem på ett helt annat.
Matte och husse älskar dig Sambalisan
Privata bloggen
Lade ut texten på den privata bloggen istället, så slipper folk som trycker sig in för att se bilder läsa min frustration.
Så det inlägget hittar man här.
Words are the voice of the heart
Har startat en till blogg, en mer privat blogg där jag kan skriva just det jag känner för. Skrivandet hjälpte mig mycket förr och jag vill gärna ha tillbaka det. Så för dem som är nyfikna på bloggen och vill ha ett lösenord; fråga. Dem som bryr sig om mig får gärna lösenordet.
“Some people dream of success while others wake up and work hard at it.”
Igår ringde Christoffer mig och sa att han och jag skulle åka till Mike Fotograf och prata lite med honom, för mitt fotointresse och så. Mike hade kommit in på Stoffes jobb så hade dem snackat lite så ja, vi stack dit igårkväll då.
Och "världen är bra liten" för jag har träffat Mike och hans fru Sandra en gång innan. Det var när jag krockade med mopeden för ett par år sedan. Dem satt och åt på Sperlings Pizzeria när det kör ut en bil i en korsning (som egentligen har stopplikt), och jag kommer på andra sidan av korset då så jag smäller ju rätt in i bilen och hamnar på motorhuven. Mopeden ligger i hundra delar på gatan och dessa snälla, underbara människorna rusar ut från pizzerian och frågar hur det är med mig. Jag skakar, är chockad och det enda jag får ur mig är "MIN MOPPE! MIN MOPED! MIN MOPPE!" Mike håller om mig, frågar om jag kan ringa någon. Jag ringer pappa, inleder samtalet med "Pappa... FÖRLÅT! MOPEDEN ÄR SÖNDER!!!" Och brister ut i gråt. Sandra håller om mig och Mike tar mobilen och berättar för pappa var jag är. Pappa jobbade ju på HP så han kommer flygandes på bara några minuter. Jag förväntar mig världens utskällning men han flyger fram och håller om mig. Stackars papi blev livrädd.
Hon som körde kollade inte riktigt till mig. Men polisen kom så allt löste ju sig och jag fick ut försäkring och allt. Hur som helst så, jag har sedan dess varit så otroligt tacksam för det dem gjorde för mig. Dem hjälpte mig när jag verkligen behövde hjälp och även om det verkar självklart så är det faktiskt inte det. Det är många som skulle frågahur jag mår men inte riktigt bry sig. Om ni förstår vad jag menar. Det gjorde Mike och Sandra.
Så det var jättekul att träffa dem igår, dessutom då vi har samma intresse. Han är en fantastisk fotograf och det har ju varit lite min dröm att starta eget. Men här kommer det kluriga. Han fick mig att förstå att det är svårt. Okej, folk har sagt det förr, men det är en annan sak att höra det av en riktigt talangfull person som har varit i branschen sedan 2002. Han berättade om sina motgångar och det är verkligen jättesvårt att få det att gå runt. Speciellt då alla vill bli fotografer nuförtiden och man måste nästan luta sig tillbaka på någon för att få det att funka. Det är ledsamt och tar emot att höra men jag behövde höra det. Så jag har klurat rätt mycket inatt och nu ska jag in till arbetsförmedlingen och ta tag i mitt liv. Jag ska plugga en termin till på komvux, sen in på högskolan för att bli någon sorts lärare. Vilken vet jag inte men jag vill lära ut. Utbildning är viktigt, i alla åldrar. Ni märker ju att jag inte riktigt har mitt på det torra så det bästa är ju att kila in och prata med dem på arbetsförmedlingen.
Och jag är inte vresig eller sur för att jag träffade Mike och han berättade sanningen, jag är glad över att han väckte mig ur min dröm. Detta betyder ju inte att jag ska lägga allt vad foto heter på hyllan. Jag ska fortsätta fota, det är ju min hobby. Jag ska även prata med skattemyndigheten om det finns chans att sälja till bildbyråer utan att vara egen företagare och så. Jag får luska i det. Men först och främst ska jag ta tag i min framtid.
Tack Mike och Sandra för all hjälp ni gett mig.
Och tack hjärtat, för att du gav mig denna chansen.
Det betyder mer än ni någonsin kan ana.
Och tack hjärtat, för att du gav mig denna chansen.
Det betyder mer än ni någonsin kan ana.
It's always been inside of you.
Katy Perry - Firework
Denna låten är riktigt bra, och jag får gåshud (pytteskinn?) av att se på videon.
Tycker det är en bra och inspirerande låt, tycker inte ni?
Ett år idag :)
För exakt ett år sedan, den 25 januari 2010, så blev jag och Christoffer tillsammans. Vi hade varit kära i varandra ett bra tag innan, och jag gick hem till honom mitt i nätterna för jag ville bara vara nära honom. Somna i hans famn, höra hans andetag. Och han sken alltid upp när jag kom, Samba blev rätt glad hon med (även om jag var väldigt rädd för henne då). Det är många som undrar hur vi träffades, och här har ni svaret. Den 11 november 2010 så fick jag detta mail på Facebook:
Vi snackade jättemycket på msn och jag föll pladask för denna underbara kille. Jag såg honom en gång på Citygross men vågade inte hälsa, hela magen pirrade men jag vågade inte. Men sen när jag var ute med Empa och Sara så såg jag honom utanför McDonalds, och då sprang jag fram och kramade honom. Sen träffades vi så fort vi var ute och festade. Han gick till Asia för att träffa mig (han hängde alltid på Idas förut) och jag flög in i hans armar så fort jag såg honom. Hela jag sken upp och Sara och Empa satt hela tiden och sa "Åh vad vi hoppas ni blir tillsammans!" Och för ett år sedan blev vi det! :) Vi har gått igenom mycket, haft lite tuffa tider. Men vi har också lyckats med riktigt mycket. Vi bor ihop i en trea, vi har Samba, och varje natt somnar jag i Christoffers armar. Hur arga vi än må vara på varandra så löser det sig alltid. Det viktigaste är att vi har varandra. Jag älskar Christoffer, och jag älskar hans familj. Susanne, Roy, Mikael, Lotta och barnen - dem har verkligen alla gjort sitt yttersta för att få mig att känna mig som en del av familjen och det gör jag. Dem har ställt upp i vått och torrt och det tackar jag dem för. Dem är underbara, precis som Christoffer.
Jag älskar dig hjärtat, tack för detta året :)
Facebooksida
Nu har även jag skaffat mig en facebooksida för att jag hoppas kunna marknadsföra lite. Ni får gärna gilla mig här ! :)
Skiter i det!
Nej, fan ta bloggdesign! Jag förstår ingenting alls i koderna! Jag vill också ha det snyggt med boxar och sånt :( Jag ville köpa en av Sanna, men så lade hon av med designer. Och nu hittar jag ingen som kan hjälpa mig med designen. Har kikat runt lite och antingen gör dem designer för skyhöga priser eller så är det jättelång kö på att få en design. Jag vill ju ha en snygg design liksom... Visst hade det varit roligare att kika in på min blogg då?
Jag har verkligen försökt pula med koderna osv men jag gör ingenting snyggt alls. Nej, nu är jag alldeles för ledsen för att sitta vid min fula bloggdesign. Bai :(
Heartache
Christoffer åkte klockan 14.00 i eftermiddags. Då var jag på jobbet, men jag kände ändå ett sting i bröstet. Jag fortsatte jobba, smsade med mitt hjärta som hade en lång resa framför sig. Runt 19.30 kom jag hem och möttes av en tom lägenhet. Vår älskade Samba kom rusande mot mig och hoppade rätt i famnen på mig. Jag gick ut med henne, kom hem, diskade, städade, satte mig i soffan, såg på film.
Jag ligger i sängen just nu, vår säng. Jag kan inte somna på grund av att jag saknar honom så otroligt mycket. Han ringde innan, och min ögon fylldes av tårar när jag hörde hans röst. Hans mjuka, varma röst. Det är så otroligt tomt utan honom här. Hela min kropp skriker efter honom, jag vill ha hans armar runt mig, känna hans hud mot min. Sanningen är att jag fungerar inte riktigt utan honom. Utan min kärlek, mitt hjärta. Jag älskar honom så jävla mycket.
Även om jag och Christoffer "bara" varit tillsammans i 7 månader, så har vi gått igenom rätt mycket tillsammans. Vi har faktiskt haft det rätt tufft. Men ändå älskar vi varandra oändligt mycket, och jag kan inte ens vara ifrån honom några timmar utan att det känns som om en bit av mig saknas. Jag saknar hans lukt, hans skratt, hans leende, hans bus med Samba, hans ret med mig. Jag saknar allt med honom.
Christoffer, älskling. Jag älskar dig, och jag hoppas dagarna rusar förbi. För det är ren tortyr att vara utan dig. Fyfan vad jag älskar dig! Ska lägga mig nu, och försöka sova igen. Ska ligga på din kudde, tänka på dig, mig, oss - vår framtid. Och andas in din lukt. Ingen gör mig så trygg som du.
/ Din tussilago
Erm...
Jag upptäckte nyss en sak... Tävlingen som jag är med i på någon blogg - alla som jag tävlar mot är typ.. 96or eller något..? Och det är bara vanliga bilder, som folk röstar på bara för att det är deras kompisar och inte för själva bildens skull. Så jag tror nog jag struntar i den tävlingen och nästa gång så ger jag mig in en riktig tävling.
Uppgiven
Jag vet att mamma och pappa alltid sa att det inte är lätt att bli vuxen. Ändå har man längtat, och nu står jag här. Relativt vuxen. Och jag hatar det. Jag hatar att det känns som om man står ensam mot alla beslut som ska tas, alla problem som ska lösas. Jag hatar att jag är vuxen nog att ha ett jobb, men inte kan få något. Jag söker vartenda jobb jag ser, men det finns tydligen alltid någon lite bättre som har sökt det. Jag duger inte. Det känns som om jag står och stampar.
Jag har en superfin lägenhet, en pojkvän som stöttar och älskar mig, och en familj jag kan falla tillbaka på. Men om jag inte vill falla? Om jag inte vill ge upp? Nederlag efter nederlag, hur långt kan det gå? Jag är ledsen och rädd.
Jag är inte ledsen hela tiden, tvärtom - jag är oftast glad. Men just nu orkar jag inte vara vuxen, tänka vuxet och bete mig som en vuxen. Jag vill bli liten igen, äta kvällsmat med alla runtom matbordet, cykla omkull, skrapa upp knät och gråta. Hoppa upp på cykeln igen och ta nya tag. Jag vill kunna göra misstag, lära mig av dem och göra rätt nästa gång. Men just nu verkar jag bara ha en chans. Problemen byggs på, och inga lösningar syns - inte i närheten.
Min mamma är min största idol. För även om vi var fattiga till tusen när vi var små, även om pappa söp och var taskig, även om mamma inte mådde bra alls så lyckades hon alltid fixa alla problem. Allting löste hon. Och där satt vi, åt gott, mådde bra och kände oss trygga. För hon och pappa kämpade tillsammans och tog sig igenom det. Nu har dem ett underbart fint radhus på Frennarp, trädgård, 6 vuxna barn och ett barnbarn och nu - nu kan dem unna sig lite trevligt för sig själva. Hela livet har dem kämpat för oss. För att vi ska ha det bra. Och jag är så glad för deras skull.
Och även om en liten röst skriker åt mig att krypa upp i mammas knä, och hoppas på att allt löser sig helt magiskt - så kan jag inte det. För jag är vuxen nu. Jag önskar bara jag vore lika stark som min mamma.
