Allting känns mycket bättre, för jag har som sagt världens bästa familj och Christoffer... Han är så sjukt jävla underbar. Han låter mig vara ledsen, håller om mig när jag är det och skämtar för jag behöver. Tack min kärlek <3 Sen har jag ju fått jobb med, så allt är bara bra :D

(Är mycket gladare nu, och mår mycket bättre förresten, Jag ska provjobba på Busfabriken imorgon, woho!)

Jag har en superfin lägenhet, en pojkvän som stöttar och älskar mig, och en familj jag kan falla tillbaka på. Men om jag inte vill falla? Om jag inte vill ge upp? Nederlag efter nederlag, hur långt kan det gå? Jag är ledsen och rädd.

Jag är inte ledsen hela tiden, tvärtom - jag är oftast glad. Men just nu orkar jag inte vara vuxen, tänka vuxet och bete mig som en vuxen. Jag vill bli liten igen, äta kvällsmat med alla runtom matbordet, cykla omkull, skrapa upp knät och gråta. Hoppa upp på cykeln igen och ta nya tag. Jag vill kunna göra misstag, lära mig av dem och göra rätt nästa gång. Men just nu verkar jag bara ha en chans. Problemen byggs på, och inga lösningar syns - inte i närheten.

Min mamma är min största idol. För även om vi var fattiga till tusen när vi var små, även om pappa söp och var taskig, även om mamma inte mådde bra alls så lyckades hon alltid fixa alla problem. Allting löste hon. Och där satt vi, åt gott, mådde bra och kände oss trygga. För hon och pappa kämpade tillsammans och tog sig igenom det. Nu har dem ett underbart fint radhus på Frennarp, trädgård, 6 vuxna barn och ett barnbarn och nu - nu kan dem unna sig lite trevligt för sig själva. Hela livet har dem kämpat för oss. För att vi ska ha det bra. Och jag är så glad för deras skull.

Och även om en liten röst skriker åt mig att krypa upp i mammas knä, och hoppas på att allt löser sig helt magiskt - så kan jag inte det. För jag är vuxen nu. Jag önskar bara jag vore lika stark som min mamma.

Vi satt där till halv fyra tiden och då körde Roy hem oss till mamma, där jag skulle firas. Och väl hemma hos mamma bytte jag kläder, för det var så galet varmt! Orkade inte ens sitta utomhus, så jag och Christoffer satte oss i vardagsrummet istället - där var det varmt och skönt minsann. Så kom mamma och pappa med lite presente, en tavla (som Kenneth Lundin gjort och jag har alltid älskat den (vi hade den hemma på CKV innan)), ett stort doftljus (vanilj),uppläggningsfat och pengar.  Vid fem tiden droppade Empa in (vi har blivit vänner igen, så jävla skönt <3 ) och av henne fick jag ett kort där det stod att hon bjuder på bio och middag i stan och jag bestämmer film, tid, var osv. Fyfan vilken bra present! Sen droppade Sara, Thobbe och Robban in. Jag fick mer presenter, hårfön, handdukar (av Bella) och en spegel med ramar så man kan sätta in bilder. Tack!

Vid sex tiden satte pappa igång grillen ochg då hade det (tack gode Gud) svalnat lite. Mormor, morfar och Titti droppade in och det gjorde även Johan, Johanna och Casper. Jag fotade jäklar i det så jag kommer ladda upp massvis med bilder snart. Vi grillade, åt jordgubbar och glass till efterätt, alla hade riktigt roligt och det var bara så jävla bra. Så jävla lyckat. Vid tiotiden tog Sara, Robban och Christoffer bussen hem till oss där vi skulle efterfesta lite. Johan bestämde sig för att följa med och festa lite men han cyklade och jag och Empa åkte bil med pappa för vi skulle köpa cigaretter till folket (och så hade jag massvis med presenter med som skulle hem på något sätt). Johanna och Casper åkte med så vi lämnade av dem också. Sen körde pappa hem oss och vi kom upp i lägenheten och alla var redan här.

Så bra det var. Johan var med, och det gjorde mig så jäkla glad. Riktigt ordentligt glad. :D Christoffer och Robban stack hem till Filip en stund, jag Sara Empa och Johan stannade här. Empa stack, Johan stack vid halv ett tiden. Och vid kvart över ett  gick jag, Sara och Robban till busshållplatsen vid Nyhems torg för Sara och RObban skulle ta bussen hem.

Och på min väg hem skulle jag möta Christoffer men vi gick om varandra haha. SÅ precis när jag kommit upp ringde han till min mobil: "Älskling, jag kan inte ringa upp genom portkoden. Dem har bytt ut våra namn, jag lovar! Kom ner och kolla!" Men jag sa att jag inte orkade gå ner så jag skulle kasta ner nycklarna istället. Men det stod ingen Christoffer utanför, så jag ringde honom "Älskling, du står vid fel port." "Oj... Det gjorde jag kanske..." Haha så söt! Men vid somnade gott vid tvåtiden och jag vaknade vid elva. Då hade Christoffer varit uppe sen åtta och städat här hemma.

Men för någon dag sen, eller två, fick vi minsann besök av denna lilla kille!