Jag har en superfin lägenhet, en pojkvän som stöttar och älskar mig, och en familj jag kan falla tillbaka på. Men om jag inte vill falla? Om jag inte vill ge upp? Nederlag efter nederlag, hur långt kan det gå? Jag är ledsen och rädd.

Jag är inte ledsen hela tiden, tvärtom - jag är oftast glad. Men just nu orkar jag inte vara vuxen, tänka vuxet och bete mig som en vuxen. Jag vill bli liten igen, äta kvällsmat med alla runtom matbordet, cykla omkull, skrapa upp knät och gråta. Hoppa upp på cykeln igen och ta nya tag. Jag vill kunna göra misstag, lära mig av dem och göra rätt nästa gång. Men just nu verkar jag bara ha en chans. Problemen byggs på, och inga lösningar syns - inte i närheten.

Min mamma är min största idol. För även om vi var fattiga till tusen när vi var små, även om pappa söp och var taskig, även om mamma inte mådde bra alls så lyckades hon alltid fixa alla problem. Allting löste hon. Och där satt vi, åt gott, mådde bra och kände oss trygga. För hon och pappa kämpade tillsammans och tog sig igenom det. Nu har dem ett underbart fint radhus på Frennarp, trädgård, 6 vuxna barn och ett barnbarn och nu - nu kan dem unna sig lite trevligt för sig själva. Hela livet har dem kämpat för oss. För att vi ska ha det bra. Och jag är så glad för deras skull.

Och även om en liten röst skriker åt mig att krypa upp i mammas knä, och hoppas på att allt löser sig helt magiskt - så kan jag inte det. För jag är vuxen nu. Jag önskar bara jag vore lika stark som min mamma.