När jag var liten så ville jag bli lärare. Jag var helt inställd på det men ju mer jag gick i skolan desto mer släppte jag taget om den viljan. Jag flyttade hemifrån efter studenten då jag ville bli sambo med min älskling så fort jag kunde och fick jobb på Busfabriken. Ett av de sämsta jobben som finns - chefsmässigt, pengamässigt. Det finns mycket skit att skriva men det gör jag inte. Hur som helst så var det riktigt dålig och därför sa jag efter ett års tid upp mig. Jag fick fundera lite på vad jag ville göra och jag älskar ju barn så jag bestämde mig för att utbilda mig till förskollärare! Men först och främst behövde jag plugga upp några ämnen på KOMVUX så jag gick två terminer där. Och i februari kände jag att herregud jag måste ju ha ett jobb. Och som alla andra arbetssökande vet så är det supersvårt att få ett jobb genom Arbetsförmedlingen så jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Mamma är personlig assistent och har sagt hur många gånger som helst att hon skulle vilja ha in oss (hennes barn) i kommunen och jobba. Men jag har alltid känt att "Nej sånt fixar inte jag!" Men jag hittade inga jobb så jag fick bita i det sura äpplet och göra det ändå. Så jag ringde runt i kommunen och mailade runt mitt CV och till slut hörde Anna Bringman av sig, Jag gick på intervjun och fick jobbet på Odensväg, en gruppbostad för vuxna utvecklingsstörda. Efter första dagen då jag gått bredvid var jag väldigt tveksam, jag var så osäker på om jag verkligen fixade det. Men jag behövde pengarna så jag sa ja till ett pass till. Då lossnade den där blocken och jag gav mig in helhjärtat för det! Och jag stortrivs! Jag har underbara kollegor och jag älskar varenda personlighet där. Det är underbart.

Men tyvärr så var jag ju bara semestevikarie så nu när alla börjar komma tillbaka så blir jag bara timmis därute. Och det känns ju lite halvdumt att sitta och hoppas på att någon ska gå och bli sjuk, så jag har ännu en gång hört av mig till varenda chef inom Socialförvaltningen och frågat om jobb som timmis lite varstans. Jag har ju ingen annan sysselsättning nu i höst, jag ska bara göra högskoleprovet och hoppas på att jag kommer in till våren.

Igår ringde en man från Handikappomsorgen och frågade om jag ville vikariera på ett fritids för särklassen på Östergårdsskolan. Jag sa ja, då jag behöver alla timmar och tider jag kan få, och för att det lät riktigt roligt. Jag var där 09.00 idag fram till 15.00 och jag känner verkligen i mitt hjärta att jag har hittat rätt. Detta är vad jag vill göra. 

Jag vill bli förskollärare men inriktad mot barn med behov av stöd och service.