Smokey and the Bandit - vad kan jag säga? Det är en av mina favoritfilmer, även om hjärtat avskyr den och alla rednecks som är med. Låtarna är kalas, så nu tycker jag att ni öppnar upp Spotify och trycker in Eastbound and down - Jerry Reed. Jag är en countryflicka minsann! Alan Jackson, Brad Paisley - helt underbara artister. Sedär, nu fick ni som inte känner mig er en riktig upplysning om vilken musik man sätter på när jag stiger in i ett rum! Allthough, jag lyssnar på det mesta, men absoluta favoriten är country. Jag ser det där mysiga med att sitta på en veranda i en gungstol med en gitarr och sjunga country. Inte rednecks utan tänder och hjärna.

Jobbigt trams var det här!

Jag cyklade hem till mamma igår förmiddag, kelade med Sigge och fotograferade honom lite innan vi gick till Nyatorp med honom. Det var jag, Sara, mamma och Isabell. Vår gamling hade en av dem bra dagarna igår, han drog i kopplet hela vägen - blev inte trött en enda gång. Men det är väl så det ska vara, man ska sluta på topp. När vi kom till veterinären fick vi stiga in ett rum till vänster, och därinne fick Sigge en spruta som gjorde att han skulle somna. Hans ben började skaka och vi lade honom ner, men han försökte resa sig upp hela tiden. Jag försökte kolla bort för det gjorde så ont i mig, men till slut somnade han. Och där låg han, gnydde och sparkade lite lätt för att han drömde. Jag satte mig på knä, burrade ner ansiktet i hans mjuka, silkeslena päls och andades in hans lukt en sista gång. Tankarna och minnena for igenom huvudet, från första gången vi fick honom på pappas födelsedag den 8 mars 2000 och han rev ner en kruka, att han mer än ofta sprang in i skolbussen när vi kom hem från skolan och Staffan (busschauffören) och alla barnen skrek av glädje, när han hoppat över bommar och fått alla tappa hakan av hur häftigt det var - tankarna for till hur gammal han faktiskt blivit och hur ont han faktiskt hade. Så där satt jag, med ansiktet nerburrat i hans underbara päls, och tårarna bara rann ner för mina kinder och blänkte på Sigge. Jag kunde knappt andas för smärtan skar så i hjärtat på mig, men jag försökte, och medans tårarna rann och mitt hjärta skar så reste jag mig upp och gick ut. Jag klarade inte av att se honom få den sista sprutan, jag klarade inte av att se honom dö. Så jag gick ut och satte mig i kylan och mådde så otrolig jävla dåligt. Mamma, Sara och Bella kom ut efter en stund och vi alla gick i tystnad. Jag höll  Sigges sele och kopplet. Tanken på att han låg kvar borta hos veterinären, att han var kvarlämnad... Aldrig i hela mitt liv har jag känt en sådan smärta. Det kändes som om vi övergav honom, han låg kvar på det kalla golvet och vi gick. Fyfan. 

Vi har däremot kvar alla minnen av honom, och han blev en symbol för pappas nykterhet. Pappa blev nykter samma år som vi fick Sigge, och där började alla dem bra åren. Dem bästa åren någonsin av vår barndom. Tack vare Sigge, och tack vare pappa.

Vi älskar dig, och vi tackar dig för alla fina minnen. Nu ska du aldrig mer ha ont, aldrig mer ska du lida. Sov gott, gamling 

I över halva mitt liv har du funnits där med en värme som inte går att beskriva. Du har skyddat mig, delat min glädje och delat min sorg, du har sovit i min säng, och vi har gått på otaliga promenader tillsammans. Du är den vackraste hunden jag vet och det gör ont i hjärtat att skriva det här. För du har varit i mitt liv såpass länge att jag vill inte att du ska försvinna. Du är en del av hemma. Den där speciella tryggheten och det som gör en så avslappnad så fort man kommer innanför dörren. När jag kommer hem efter den 18 maj, så kommer där inte finnas någon Sigge som möter mig i dörren. Där kommer inte finnas någon Sigge som gnäller och visar hur mycket han saknat mig.

Schäfer/Collie/Sankt Bernard och Setter - en salig blandning och du blev helt perfekt. Du är så ståtlig och fin än idag, fastän du är tolv år gammal. Och vi alla har skrutit om dig, att du hoppat över bommar och staket, sprungit snabbare än blixten och hur du har skyddat oss. Men du har ont och att avliva dig är det enda rätta. Men det betyder inte att det inte skär i hjärtat på mig, för det gör det.

Nu är det dags för dig att vila, gamla vän. Jag älskar dig och kommer alltid ha minnena med mig.

Sålänge kommer det en bild på Samba, lilla snygga snuttan!

Råkade visst klicka hem lite, fingrarna slant!

Men det är riktigt läskigt spel så vet inte om vi vågar...