Jag cyklade hem till mamma igår förmiddag, kelade med Sigge och fotograferade honom lite innan vi gick till Nyatorp med honom. Det var jag, Sara, mamma och Isabell. Vår gamling hade en av dem bra dagarna igår, han drog i kopplet hela vägen - blev inte trött en enda gång. Men det är väl så det ska vara, man ska sluta på topp. När vi kom till veterinären fick vi stiga in ett rum till vänster, och därinne fick Sigge en spruta som gjorde att han skulle somna. Hans ben började skaka och vi lade honom ner, men han försökte resa sig upp hela tiden. Jag försökte kolla bort för det gjorde så ont i mig, men till slut somnade han. Och där låg han, gnydde och sparkade lite lätt för att han drömde. Jag satte mig på knä, burrade ner ansiktet i hans mjuka, silkeslena päls och andades in hans lukt en sista gång. Tankarna och minnena for igenom huvudet, från första gången vi fick honom på pappas födelsedag den 8 mars 2000 och han rev ner en kruka, att han mer än ofta sprang in i skolbussen när vi kom hem från skolan och Staffan (busschauffören) och alla barnen skrek av glädje, när han hoppat över bommar och fått alla tappa hakan av hur häftigt det var - tankarna for till hur gammal han faktiskt blivit och hur ont han faktiskt hade. Så där satt jag, med ansiktet nerburrat i hans underbara päls, och tårarna bara rann ner för mina kinder och blänkte på Sigge. Jag kunde knappt andas för smärtan skar så i hjärtat på mig, men jag försökte, och medans tårarna rann och mitt hjärta skar så reste jag mig upp och gick ut. Jag klarade inte av att se honom få den sista sprutan, jag klarade inte av att se honom dö. Så jag gick ut och satte mig i kylan och mådde så otrolig jävla dåligt. Mamma, Sara och Bella kom ut efter en stund och vi alla gick i tystnad. Jag höll  Sigges sele och kopplet. Tanken på att han låg kvar borta hos veterinären, att han var kvarlämnad... Aldrig i hela mitt liv har jag känt en sådan smärta. Det kändes som om vi övergav honom, han låg kvar på det kalla golvet och vi gick. Fyfan. 

Vi har däremot kvar alla minnen av honom, och han blev en symbol för pappas nykterhet. Pappa blev nykter samma år som vi fick Sigge, och där började alla dem bra åren. Dem bästa åren någonsin av vår barndom. Tack vare Sigge, och tack vare pappa.

Vi älskar dig, och vi tackar dig för alla fina minnen. Nu ska du aldrig mer ha ont, aldrig mer ska du lida. Sov gott, gamling