I över halva mitt liv har du funnits där med en värme som inte går att beskriva. Du har skyddat mig, delat min glädje och delat min sorg, du har sovit i min säng, och vi har gått på otaliga promenader tillsammans. Du är den vackraste hunden jag vet och det gör ont i hjärtat att skriva det här. För du har varit i mitt liv såpass länge att jag vill inte att du ska försvinna. Du är en del av hemma. Den där speciella tryggheten och det som gör en så avslappnad så fort man kommer innanför dörren. När jag kommer hem efter den 18 maj, så kommer där inte finnas någon Sigge som möter mig i dörren. Där kommer inte finnas någon Sigge som gnäller och visar hur mycket han saknat mig.

Schäfer/Collie/Sankt Bernard och Setter - en salig blandning och du blev helt perfekt. Du är så ståtlig och fin än idag, fastän du är tolv år gammal. Och vi alla har skrutit om dig, att du hoppat över bommar och staket, sprungit snabbare än blixten och hur du har skyddat oss. Men du har ont och att avliva dig är det enda rätta. Men det betyder inte att det inte skär i hjärtat på mig, för det gör det.

Nu är det dags för dig att vila, gamla vän. Jag älskar dig och kommer alltid ha minnena med mig.