Jag tänkte att jag skulle börja med en kul grej - skriva ett inlägg tillägnat dem som står mig nära. Vi börjar med mamma - en kvinna som är just min mamma. Det är så jag tänker på henne när vi träffas och när vi pratar. Och jag älskar henne så otroligt mycket, och jag älskar henne om möjligt ännu mer när jag tänker på den kvinnan hon är idag. Och så mycket som hon har gjort för oss, och ställt upp. 

Går man under ytan och tänker på henne utanför "mamma ramarna" så samlas det små tårar i ögonvrån. Då tänker jag på all skit som hon har fått stå ut med. Hon hade ingen lätt barndom min mamma. Hon fick stå ut med mycket,  bland annat mormors alkoholism. Mer skriver jag inte. Vi som känner henne, vi vet. Under hela barndomen stod hon ensam. Men hon tog tag i saken och flydde hemifrån Helsingborg som tonåring. Men även här i Halmstad fick hon stå på egna ben och ta hand om sig själv. Hon fick lära sig livets hårda läxor på egen hand och hon hade ingen som stöttade henne, ingen som höll om henne när hon hade det jobbigt. 
Men hon gav inte upp. Hon kämpade på och skaffade sig jobb, pojkvänner, hade fräsiga bilar och lyckades att starta upp sitt liv. Och för 24 år sedan träffade hon Bo Nilsson, min älskade pappa. Sara föddes ett år senare, sen kom jag, Thobias och sist Isabell. 

Men livet var inte färdig med att knyckla till tillvaron för mamma. Fyra barn, ett hus, ont om pengar och pappas alkoholism. Som liten förstod jag aldrig men nu inser jag att det måste ha varit som att någon försöker klösa ner väggarna som hela säkerheten bygger på. Hur otroligt jävla jobbigt det måste varit för alla inblandade. Och då inser jag också hur obeskrivligt stark mamma var. Hur hon, trots alla hinder livet slängde i hennes väg, bara fortsatte att gå framåt. Hon höll alla barnen under sina vingar, hon tröstade oss när vi var ledsna, försökte få oss att samsas (4 (ibland 6) syskon - inte en lätt uppgift) och försökte alltid vara så rättvis som möjligt. När vi köpte lördagsgodis köpte hon alltid 4 bitar av allt och sedan satt hon där och delade upp det. För vår skull. Annars var det ojämnt och halledar vilket liv det blev. 

Pappa kunde vara borta i flera dagar, men samtidigt som hon oroade sig för honom tog hon hand om oss. Hon stod där ensam med fyra barn på halsen. När pappas lever sen pajjade och det var riktigt allvarligt, även då höll hon inne sina känslor och frågade hur vi mådde. Vi som inte ens förstod allvaret i det hela. Men vi såg smärtan i mammas ansikte. Smärtan som hon höll inne - för vår skull. 

Sen gick livet i en uppsving för mamma. Pappa blev nykter och förblev den man som hon förälskat sig. Den man hon älskar än idag. Vi flyttade in till stan, sparade lite pengar. Mamma sköter all ekonomi och vi lyckades resa lite. Hon har alltid lyckats att hålla ihop nätet, hålla skenet uppe när livet varit så otroligt jobbigt.

Jag kan ärligt talat säga att jag skäms över hur jag har betett mig åt mamma. Jag var den jobbigaste tonåringen någonsin, jag uppskattade ingenting, gapade och skrek när jag inte fick som jag ville, smällde i dörrar och var elak. Jag må ha mognat sen dess men mamma har aldrig någonsin förtjänat det beteendet. Men jag inser nu, hur otroligt mycket hon alltid har gjort för oss trots att hon själv har haft det jävligt tufft. Hon har alltid svalt sina egna problem och tagit hand om våra. När jag gnäller över mina problem - som är småpotatis jämfört med vad mamma har gått igenom - då försäkrar hon mig om att allt kommer bli bra. Att allt kommer lösa sig. Och jag tror henne.

För hon är min mamma, min mamma som vet vad hon pratar om. Och jag tänker aldrig någonsin ta henne förgivet någonsin igen. Ingen kärlek kan någonsin bli så stor som den du givit oss men jag kommer försöka ge tillbaka så länge jag lever. Jag älskar dig mamma.

 

Fick en kommentar i ett inlägg här (där det tyvärr inte fanns en mailadress att svara på) och jag svarar i ett nytt inlägg helt enkelt.

Jag vill börja med att skriva att detta inlägget kommer sitta som en tagg i ögonen på vissa. Jag kommer inte att peka finger men vissa kommer kanske känna sig träffade. Det jag skriver är en åsikt (min åsikt) som jag baserat på många människor jag träffat. Och jag gillar inte att skriva bara för att säga vad jag gjort under dagen. Detta är min blogg, och här kommer mina åsikter att skrivas ner. 

Överallt bland mina vänner och bekanta ser jag en stor bebisyra. Många är gravida, ska snart föda - andra har precis fött och har små underverk i sin närvaro och vissa pratar om att skaffa barn. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan "Är det inte dags för dig och Christoffer att skaffa barn snart?". Och när jag svarar "Nej, inte än på några år haha!" så undrar folk varför. Självklart skulle jag vilja känna på graviditetskänslan och senare ha det där lilla underverket i mina armar. Men jag vill leva mitt liv först. Jag är bara 21 år gammal. Och jag vill jobba, spara pengar, resa lite först. Och det är upp till var och en, men man måste tänka på att det man beslutar gäller inte bara ens egen framtid. Jag märker så otroligt stor skillnad på de som skaffar barn tidigt och de som skaffar barn i en mer mogen ålder.
Många av de som skaffar barn tidigt (pekar inte finger utan känner flera stycken) gnäller och whinar på facebook och bloggar över hur tråkigt dem har det. Dem har inte haft råd att ta körkort och kan inte ta sig någonstans. Det är jobbigt när barnet är sjukt. De känner att ens partner inte ställer upp och det är ont om pengar. Allt är bara en stor suck. Men de som skaffar barn i "mogen" ålder (över 25 i detta fallet) dem gnäller inte alls. Dem har redan insett att det inte är guld och gröna skogar men förberedde sig mentalt på det. Ensamstående mammor som klarar sig fenomenalt utan suckar och depressioner. Par som ställer upp för varandra och verkligen ger järnet.

Och det som irriterar mig så hutlöst mycket är när folk tror att dem inte behöver lyfta ett finger. Och detta gäller speciellt unga mammor som aldrig jobbat. Gör inte ett dyft utan lägger allt ansvar på partnern som jobbar. Skjuter upp diskussioner om jobb och pengar. När barnen börjat på dagis så gör dem inte ett dyft. Dem orkar inte plugga, vet inte vad dem vill bli och vill verkligen inte jobba. Dem skaffar sig ingen säker framtid. Med risk för att låta som en gammal kärring - tänk på framtiden! För rätt som det är så står den på tröskeln. Och då står man där, och önskar att man hade börjat jobba/plugga tidigare.

Jag vet heller inte vad jag vill bli. Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut. Och jag har ingen fast anställning. Men det jag har duger för mig just nu. Att jobba på Busfabriken var kanske bland det värsta jag gjort men jag fick en rejäl erfarenhet som ledde mig vidare. Jag har pluggat upp mina betyg, jag kan söka in på högskolan när jag känner för det. Som timmis flyger jag överallt och ingenstans och även om det kan vara jobbigt att flänga runt så jävlaranamma ger jag mig in för det 100%. Och det hade jag kanske inte klarat av som ung mamma. Men just nu bygger jag bara upp stommen för min framtid. 

Jag menar inte att måla mig själv som en ängel, alla vet att även jag har några mindre ärofyllda sidor. Jag tycker bara att man borde ta sig en lång, ordentlig funderare innan man bestämmer sig för att skaffa barn. Beslutet gäller inte bara dig själv. 

Nu drar jag inte alla över en kant utan finns det riktigt unga mammor som läser detta och känner att jag har fel - okej. Jag är inte ute efter en debatt. Jag vill bara klargöra min åsikt och synpunkt på det hela. Jag tycker det är löjligt att skaffa barn bara för att alla andra gör det, för att man är nykär eller för att "man inte har något annat att göra". Och detta är skäl som folk berättat för mig.  

Jag älskar Christoffer och någon dag vill jag ha en miniversion av oss som tassar runt här. Men först vill jag leva mitt liv och ha gjort allt som jag känner jag ska ha gjort. Jag vill inte dra in ett barn i en virvel av ilska, fattigdom och bråk bara för att jag var för hastig med att skaffa barn - vilket jag tror är lätt gjort om man inte gjort det man vill först.

Nej nu ska jag sluta tjata för nu ska jag åka till jobbet, dags att gå bredvid i serviceteamet! Och här kommer en bild på Noomi, Lindas och Thomas underbara kärleksbarn. En familj som är redo.

Förlåt för att det varit så tyst här. Men jag jobbar så himla mycket nu att jag inte riktigt hinner med bloggen. 
Men får minsann ta tag i den lite, kan behöva skriva av mig lite! 
Som sagt så jobbar jag jättemycket just nu, jag skolas in natteam, serviceteam, personlig assistans och nu ska jag skolas in så att jag kan jobba i poolen i varannan helg. Sen har jag två andra jobb utöver det. Så jag har fullt sjå men jag klagar inte! Det är underbart att ha något att göra.

Tyvärr har jag inte riktigt hunnit med att fotografera heller, men jag och Marielle fotograferade i oktober. Fröken Bock fick en idé om att stå nere vid sjön i bara bikini. Hon är galen och helt knäpp i huvudet men det är därför jag älskar henne så jag hakade på idén. Så det slutade med att Elle stod i en snygg vit bikini i Frennarpsskogen och det var många som gick sakta förbi eller joggade/cyklade förbi flera gånger om för att få se så mycket som möjligt ;)
Ni får mer än gärna följa mig på min facebooksida, då jag oftare uppdaterar där - Fotograf Sandra Nilsson

I och med att jag är ledig fram till på söndag så ska jag imorgon fotografera Lindas lilla gosiga bebis Noomi :) Så nu laddar jag batterierna (både min kameras och mina). Njut av bilderna på Elle så ska jag försöka uppdatera imorgon igen. Kram på er!