Jag tänkte att jag skulle börja med en kul grej - skriva ett inlägg tillägnat dem som står mig nära. Vi börjar med mamma - en kvinna som är just min mamma. Det är så jag tänker på henne när vi träffas och när vi pratar. Och jag älskar henne så otroligt mycket, och jag älskar henne om möjligt ännu mer när jag tänker på den kvinnan hon är idag. Och så mycket som hon har gjort för oss, och ställt upp. 

Går man under ytan och tänker på henne utanför "mamma ramarna" så samlas det små tårar i ögonvrån. Då tänker jag på all skit som hon har fått stå ut med. Hon hade ingen lätt barndom min mamma. Hon fick stå ut med mycket,  bland annat mormors alkoholism. Mer skriver jag inte. Vi som känner henne, vi vet. Under hela barndomen stod hon ensam. Men hon tog tag i saken och flydde hemifrån Helsingborg som tonåring. Men även här i Halmstad fick hon stå på egna ben och ta hand om sig själv. Hon fick lära sig livets hårda läxor på egen hand och hon hade ingen som stöttade henne, ingen som höll om henne när hon hade det jobbigt. 
Men hon gav inte upp. Hon kämpade på och skaffade sig jobb, pojkvänner, hade fräsiga bilar och lyckades att starta upp sitt liv. Och för 24 år sedan träffade hon Bo Nilsson, min älskade pappa. Sara föddes ett år senare, sen kom jag, Thobias och sist Isabell. 

Men livet var inte färdig med att knyckla till tillvaron för mamma. Fyra barn, ett hus, ont om pengar och pappas alkoholism. Som liten förstod jag aldrig men nu inser jag att det måste ha varit som att någon försöker klösa ner väggarna som hela säkerheten bygger på. Hur otroligt jävla jobbigt det måste varit för alla inblandade. Och då inser jag också hur obeskrivligt stark mamma var. Hur hon, trots alla hinder livet slängde i hennes väg, bara fortsatte att gå framåt. Hon höll alla barnen under sina vingar, hon tröstade oss när vi var ledsna, försökte få oss att samsas (4 (ibland 6) syskon - inte en lätt uppgift) och försökte alltid vara så rättvis som möjligt. När vi köpte lördagsgodis köpte hon alltid 4 bitar av allt och sedan satt hon där och delade upp det. För vår skull. Annars var det ojämnt och halledar vilket liv det blev. 

Pappa kunde vara borta i flera dagar, men samtidigt som hon oroade sig för honom tog hon hand om oss. Hon stod där ensam med fyra barn på halsen. När pappas lever sen pajjade och det var riktigt allvarligt, även då höll hon inne sina känslor och frågade hur vi mådde. Vi som inte ens förstod allvaret i det hela. Men vi såg smärtan i mammas ansikte. Smärtan som hon höll inne - för vår skull. 

Sen gick livet i en uppsving för mamma. Pappa blev nykter och förblev den man som hon förälskat sig. Den man hon älskar än idag. Vi flyttade in till stan, sparade lite pengar. Mamma sköter all ekonomi och vi lyckades resa lite. Hon har alltid lyckats att hålla ihop nätet, hålla skenet uppe när livet varit så otroligt jobbigt.

Jag kan ärligt talat säga att jag skäms över hur jag har betett mig åt mamma. Jag var den jobbigaste tonåringen någonsin, jag uppskattade ingenting, gapade och skrek när jag inte fick som jag ville, smällde i dörrar och var elak. Jag må ha mognat sen dess men mamma har aldrig någonsin förtjänat det beteendet. Men jag inser nu, hur otroligt mycket hon alltid har gjort för oss trots att hon själv har haft det jävligt tufft. Hon har alltid svalt sina egna problem och tagit hand om våra. När jag gnäller över mina problem - som är småpotatis jämfört med vad mamma har gått igenom - då försäkrar hon mig om att allt kommer bli bra. Att allt kommer lösa sig. Och jag tror henne.

För hon är min mamma, min mamma som vet vad hon pratar om. Och jag tänker aldrig någonsin ta henne förgivet någonsin igen. Ingen kärlek kan någonsin bli så stor som den du givit oss men jag kommer försöka ge tillbaka så länge jag lever. Jag älskar dig mamma.