Nu har det snart gått två månader. Två månader sen jag lämnade, i stort sett, hela mitt liv bakom mig för att påbörja ett nytt. På skakiga ben, med ett brustet hjärta och vattniga ögon tog jag steget ut i ett liv som jag inte visste någonting om. Hur har det gått? Jag mår helt otroligt bra. Och jag har dåligt samvete över det. 

Det är väl meningen att jag ska må skit? Det är väl meningen att jag ska sakna det jag hade, sakna det såpass mycket att jag vill tillbaka? Supa skallen av mig, och ringa Stoffe. Be om ursäkt och inse att jag är ett svin?

Jag ljuger om jag säger att jag inte saknar det överhuvudtaget. Jag saknar lägenheten, känslan att låsa upp dörren, gå in och se Stoffe i soffan när han spelar. Och bli nersprungen och pussad av en rottweiler som jag älskar så att hjärtat spricker. Lukten, känslan - det materiella. Jag kan få ett sting i magen av hemlängtan - men den känslan försvinner.


Christoffer Andersson kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag hade inte varit den jag är idag utan honom och jag har otroligt mycket att tacka honom för. Hur dum han än kan ha varit och hur illa vi har bråkat så ska man inte glömma den fina, roliga och underbara människa han är. Gudarna ska veta att jag är inte lätt att leva med. Jag har ett jävla humör, min humor är galen, jag är högljudd, är envis som en åsna och kan tjura något så in i helvete. Stoffe har tacklat det bra, bättre än bra. Men tyvärr så kände jag mig otroligt instängd och fängslad med allt som skulle göras hemma och det konstanta bråket om pengar. Jag behövde slå mig fri och känna efter vem jag är utan Christoffer. Det fick bära eller brista. Antingen så hade det visat sig att jag är en person som kryper in i sitt skal och som man inte vill vara i närheten utav, eller så exploderar jag i min färgstarka personlighet.

Jag börjar få fotfäste igen och jag börjar få smak av den halvgalna Sandra som är social och skrattar tills hon gråter av idiotiska saker och hon är spontan.



Mina ögon försvinner i stora leenden och jag mår riktigt bra. Förlåt. 
Även om Christoffer är otroligt speciell för mig så har jag blivit kär på nytt. Förlåt.
Jag försöker se framtiden och inte fokusera på det som har hänt. Förlåt.

Jag vet att jag sårar dig, förlåt. Tusen gånger förlåt. Jag kommer aldrig någonsin ångra dessa fyra år vi haft tillsammans men jag vet inte hur jag ska gå vidare utan att såra dig. Min själ skriker för jag vet att jag gör dig otroligt ledsen, och att se dig med någon ny skulle göra otroligt ont i mig också.
Vi har så många minnen ihop, så mycket vi såg fram emot. Tyvärr tog det stopp, men jag kommer föralltid uppskatta det vi haft ihop. Tro aldrig något annat.

Och till er som jag vet har en massa åsikter bakom min rygg, grow some balls och säg det direkt till mig istället. Är det verkligen värt det att kalla mig för slampa bara för att jag är kär? Är det något jag styr över? Hade jag kunnat styra över mina känslor och fortfarande älskat samma människa, tror ni att jag ens hade blivit kär i Christoffer från första början? Hade jag ens träffat honom?

Jag vet att livet inte är så enkelt. Jag vet hur mycket skit det finns i världen och jag vet att om jag börjar älska någon igen så är det inte ett val jag har gjort. Det är något som bara händer.

Så kliv ner ifrån era höga hästar, ut ur er dömande bubbla och känn på hur livet är för oss vanliga dödliga. Allt är inte guld och gröna skogar, ibland vill hjärnan och hjärtat inte samma sak.

Ibland går det helt åt helvete, och ibland klaffar allt så otroligt bra. På både gott och ont är det det sistnämnda som gäller för mig.

Och ni som pratar, känner mig inte så väl. För ni vet bara vem jag varit runt Christoffer, när jag faktiskt bitit mig själv i tungan för att vara lite reserverad. Jag vet att ni kallat mig för tråkig och osocial. (För att jag inte drack med er. Gissa varför?) Men ni har inte en jävla aning om vem jag egentligen är och vad jag går för. Lär känna mig först, och skulle ni ha några åsikter sen så kom och berätta dem för mig istället. Väx upp.


Enough feelings! Jag har köpt mig en ny säng. En 180 cm kontinentalsäng på SOVA. Den leveras förhoppningsvis om en månad så jag kommer sova som en prinsessa. Så nu ska det målas i sovrummet och det ska inredas. Kommer bli kalas! Sen har jag även börjat träna, på Nordic i stan.
På lördag blir det Liseberg, och jag står i valet och kvalet om att åka halvfarliga karuseller. Scaredy cat. Jag har ju i alla fall Julia som får hålla mig i handen!

Något mer? Antagligen, men nu ska jag ut och gå.