Många vet redan att jag och Christoffer har gjort slut. Många vet att jag har flyttat ifrån min första lägenhet på Stålgatan och flyttat in på ett rum hos mamma och pappa. Många frågar hur jag mår, och jag vet inte vad jag ska svara.

Hur svarar man att man är splittrad i tusen delar? För hur klyschigt det än låter så är det verkligen så det är. Hur förklarar man att man inte har något under fötterna, att jag tappat fotfästet? Hur svarar jag att jag förlorat allting utan att brista ut i gråt och skrika tills lungorna får slut på luft? Blotta tanken på att jag lämnat min bästa vän, mitt hem, min extrafamilj och min älskade Samba får mig att skälva och jag kan plötsligt inte andas. Tiden stannar upp och tankarna yr. Smärtan är obeskrivlig. 

Hela tiden gör jag något, hela tiden försöker jag sysselsätta mig. Tack gode gud för min familj och mina kollegor. Ni alla gör mig så otroligt glad och jag hade inte klarat detta utan någon av er. Ni får mig att skratta och le mitt fula kinesléende när jag egentligen vill lägga mig ner och kräkas. Ni får mig att se framemot någonting, att längta.

Ännu har jag inte brutit ihop, jag har fällt någon tår när jag varit ensam och tankarna hunnit ikapp mig. Kanske smäller det till tillslut, jag vet inte. Jag vet inte hur, jag vet inte när. Kanske tycker folk att jag är kall och okänslig, men då får ni tycka det. För ni har inte en aning om den ständiga kampen som pågår inuti mig. Jag slits mellan olika världar, jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vart jag tillhör, eller vad jag ska göra. Jag tar varje dag som den kommer och gör allt i min makt för att inte falla ihop i en hög av smärta och panik. 

Orden har alltid varit min flykt och orden har alltid fått leda min väg. Dem som tycker jag är löjlig för att jag kommer skriva blogginlägg känner inte mig och kan genast ta bort mig som vän. För då vet ni inte alls vem jag är.

Jag vet inte hur riktigt hur jag ska ta mig igenom allt det här, men på något sätt gör jag det. Men det är när tankarna börja gnaga som det gör ont. Dem äter upp mig inifrån. Jag kan inte se en bild på Samba och hennes stora bruna ögon utan att det hugger till i själen. Tanken på att Ellens födelsedag är snart, och att jag inte får ge henne sitt hopprep som hon så önskat sig ger mig en smäll rätt i ansiktet. Emils små kramar, Ellens fnitter, Sambas stora bruna ögon, snarkningar och pussar, Susannes konstanta axel att luta sig mot, Roys berättelser om hans tid på havet, Lottas underbara hem och dessa öppna varma armar. Och så har vi Stoffe. Alla dessa minnen, alla dessa känslor och alla dessa år.

Det är mycket i rörelse nu, och jag kan inte dra i bromsen -  jag kan inte hoppa av. Jag har slått mitt kast och nu får jag stå för det. Jag har backat 4 år i min utveckling, men jag kommer att ta mig vidare.

Tack till er som förgyller min vardag, som gör mig lycklig och ger mig ett leende. Tack till er som frågar hur jag mår och verkligen menar det. Ni är guld värda.