Jag känner att jag saknar mormor lite. Min lilla älskade mormor, som har gått igenom så mycket just nu. Alldeles för mycket. Jag är fortfarande arg över att någon gjort så mot henne och morfar. Att någon förstört tryggheten. Jag vill verkligen åka ut till Kvibille, jag önskar bara att jag hade bil och körkort. Lite krux.

När jag var liten bodde jag praktiskt taget hos dem. Oftast sov jag över men det hände lätt att jag framåt kvällen stod jag med Gammelfarfar (mitt gosedjur) i famnen, stod tyst och stirrade ut över hagen med tårarna nära. Då kom alltid morfar och frågade mig med sin trygga röst om han skulle köra hem mig. Och det gjorde han. Alltid. Hur sent det än var så tog han mig i handen så gick vi ut till mormor och sa att jag skulle åka hem. Hem till mamma och pappa. Mormor gav mig alltid en stor varm kram och resten av mina chips, så satte jag och morfar oss i den roda volvon och så körde han hem mig. Ända ut till Kalinebo. Och nästa helg var jag där igen. Hjälpte till med fåren, rusade runt, blev attackerad av galna tuppar, åt mormors underbart goda klyftpotatis, läste, vävde, sprang runt och fantiserade. Jag kunde sätta mig någonstans och läsa i timtal. Och när jag kom tillbaka följde jag efter mormor överallt och berättade allt som jag hade läst. Och mormor lyssnade alltid. Hon var så glad bara över att ha mig där. Även idag, när jag kliver in över den tröskeln så blir mormor så otroligt glad. Hela hennes ansikte lyser upp och jag blir alldeles varm inombords. Hon är ju min mormor.