När jag kom fram såg jag Sara, Robban och Fille i "akutvänterummet" och så såg jag Saras knä. En sköterska hade lagt bandage om det så att det inte skulle komma skit i såret, men det hade blött igenom rätt ordentligt ändå. Sara skakade som ett asplöv stackarn och så berättade hon vad som hade hänt; att dem hade satt sig uppe vid sjön i sannarpskogen så hade tjejen kopplat lös sin rottweiler, och då hade den smygt sig upp bakom Turbo och hoppat på honom. Sara hade blivit livrädd och försökt sära på dem och då hade rottweilern bitit tag i Saras knä och gjort ett s.k "dödsryck", alltså ruskat ordentligt på huvudet. Sara hade då lagt sig ner på marken och skrikit för det gjorde så ont, och tillslut lyckades den andra tjejen sära på hundarna och Robban hämtade Sara. Turbo var okej, bara lite skakad. Och när jag kom sa vi till Robban att köra hem med Tubbe (som satt i bilen), han ville ogärna lämna Sara men stack ändå (jag var ju hos henne).
Vi gick ut och satte oss och då kom Christoffer och Samba, gullungar. Sen kom även Robban tillbaka och där satt vi fyra utomhus och väntade. Efter en stund gick jag och Sara in igen, hon fick ha armen runt min hals och hoppa fram, och dubbelkollade att dem visste att vi satt utanför. Då ryckte en gammal gubbe mig i armen och sa till mig: "Usch, det där ser hemskt ut, säg till att hon måste ha en läkare nu!" Åh, alla på akuten var så snälla. Patienterna i alla fall!

Dem hade noterat att vi satt ute och runt halv åtta ropade dem in Sara. Hon fick då en rullstol (som vi tjatat på henne att hon skulle ta men hon vägrade) och så rullade dem in henne i en sjuksal. Jag hade lovat att följa med så det gjorde jag, Christoffer och Robban åkte hem till Christoffer. Där fick hon ligga ner och så tog dem av bandaget och detta var vad som fanns därunder:

Såret mitt på Saras knäskål var väldigt djupt, och jag kände hur magen frös till is och det gick en ilning längs hela kroppen. Men jag fortsatte prata med Sara och försökte hålla henne på gott humör. Jag satte mig i rullstolen och när sköterskan försvunnit hade jag jättekul och körde runt med den. Jag blev faktiskt ett riktigt proffs tillslut! Jaja, vi hade kul! Och vid åtta tiden hade läkaren ännu inte kommit, men då kikade någon annan liten filur in - nämligen vår kära far! Han hade inte kunnat komma förrän då. Efter en stund kom läkaren in och berättade att dem skulle: 1. bedöva 2. tvätta/spola rent. Men dem skulle inte sy för att om dem skulle göra det skulle hundbakterierna inte kunna rinna ut ur knät, vilket dem måste. Däremot skulle man kunna sy några suturstygn för att det skulle läka bättre, men det valde dem ändå att inte göra. 

Hon frågade Sara snällt om en lärarkandidat skulle kunna få ta hand om henne, och Sara svarade ja. Det var en kille från köpenhamn och vi fattade inte mycket av vad han sa. Sara var jätteduktig och höll ut men det gjorde riktigt ont när dem skulle bedöva hennes knä. Det såg riktigt brutalt ut, för dem körde in en stor spruta mitt under hennes stora sår man kunde se nålen. Sara grät och det skar i hela mitt hjärta att se henne ha så ont! Jag och pappa höll om henne, men att se det gjorde mig knäsvag. Det var riktigt äckligt. Tre sprutor använde dem och sedan tvättade dem rent det, och då var det inte helt bedövat än så det gjorde också fruktansvärt ont på henne. Men när bedövningen började kicka in blev hon genast lugnare och mycket gladare. Pappa däremot, han var vit som en krita i ansiktet. Han är väldigt svag för blod och sånt. Han gick och tog ett glas vatten och mumlade "jag måste gå ut och sätta mig ett tag" och vinglade ut genom dörren. Jag och Sara såg på varandra och skrattade lite, det såg så kul ut. Har inte sett honom vingla sådär sedan han var full haha.

Efter en stund gick jag ut till honom, åhå han såg så rolig ut! Alldeles likblek och hade stooora påsar under ögonen. Stackars pappa.

Jag gick iaf in till Sara igen och höll henne sällskap. Pappa kom in efter en kvart, men var fortfarande alldeles knäsvag så han gick ut och satte sig. Jag gick ut till honom igen efter en stund och så frågade han om jag ville ha nåt i automaten så gick vi bort till den! Jag köpte en dubbelmars och sa till pappa att köpa något han med, han behövde nog få i sig lite socker. Jag gav den ena halvan till Sara, som också behövde socker, och den andra åt jag så satt vi där och knaprade i oss. Fast pappa satt såklart utanför ;)

Han mådde faktiskt lite bättre efter sin Daim, och satte sig inne hos Sara medan jag gick ut och ringde runt för att uppdatera. När jag kom in igen hade dem spolat rent hennes sår, och vi väntade och väntade. Fast vi visste inte riktigt på vad. Dem är så jävla dåliga på att kommunicera uppe på sjukhuset så det inte är sant. Vi visste inte ett dyft om vad som skulle hända, vad dem skulle göra utan läkarna flängde bara runt. Lite smått arroganta med tycker jag. Men en sköterska kom in och bandagerade det, och vi fixade kryckor till henne. Sen ville dem lägga in henne på AVA, vilket dem gjorde men hon ville verkligen inte sova där så hon fick permission över natten. Men såret blödde igenom riktigt snabbt och en sköterska fick linda om det igen, och sen vid halv elva åkte vi hem. Sara var tvungen att vara på AVA igen vid nio nästa morgon och jag lovade att följa med henne.

Men, när vi väl var hemma var jag tvungen att skriva två nk arbeten som jag egentligen skulle gjort under kvällen. Så jag satt uppe en stund inpå natten och gjorde det, somnade och var uppe igen vid sju för att följa med Sara. Men det var ju rätt idiotiskt. Vi kom dit, Sara fick sin säng och där låg hon en stund. Sköterskan sa att det skulle ta en stund innan läkaren kom så vid väntade och klockan blev halv elva. Vi blev lite otåliga och helt plötsligt kommer dem in och frågar vad Sara vill ha till lunch..? Det var ju skumt, tänkte vi, vi trodde inte vi skulle vara kvar sålänge. Men vi väntade, och väntade och väntade! Och Sara hade ju ont! Men sköterskan sa bara "han kommer när han kan". Jaha, men varför bad dem oss då vara där klockan nio? Han dök upp vid halv två, en timme innan vi hade tänkt att dra. Och så slänger han ur sig "Hoppsan, glömde visst er!" Trevligt, bra det där. Han lade om Saras bandage, tyckte såren såg fina ut men svor samtidigt över att dem 1. hade gett henne fel antibiotika och 2. att dem inte hade sytt.

Antibiotikan hon hade fått var för människans egna bakterier, och hon skulle ha för hundbakterier. Good job! Dessutom skulle dem ha sytt, nu kommer Sara få ett ärr som hon måste täcka över i sommar och hon kommer inte få ligga under direkt solljus. Jävla idioter rent ut sagt.

Men men, Robban plockade upp oss vid entrén och så körde han hem mig till Christoffer. Och jag var så trött, så jäääkla trött! Men jag höll mig vaken ända till halv elva igår och vaknade runt halv elva imorse så efter att ha sovit ut i tolv timmar var jag rätt pigg!

Så idag har jag och Christoffer tagit ett mysigt bad tillsammans, städat, badat Samba, suttit i parken, borstat Samba, lagat mat, diskat och jag ahr även varit på arbetsintervju på Burger King! Får väl se hur det går.

Så nu ska jag göra någonting annat, har skrivit alldeles för mycket nu känner jag!