Och "världen är bra liten" för jag har träffat Mike och hans fru Sandra en gång innan. Det var när jag krockade med mopeden för ett par år sedan. Dem satt och åt på Sperlings Pizzeria när det kör ut en bil i en korsning (som egentligen har stopplikt), och jag kommer på andra sidan av korset då så jag smäller ju rätt in i bilen och hamnar på motorhuven. Mopeden ligger i hundra delar på gatan och dessa snälla, underbara människorna rusar ut från pizzerian och frågar hur det är med mig. Jag skakar, är chockad och det enda jag får ur mig är "MIN MOPPE! MIN MOPED! MIN MOPPE!" Mike håller om mig, frågar om jag kan ringa någon. Jag ringer pappa, inleder samtalet med "Pappa... FÖRLÅT! MOPEDEN ÄR SÖNDER!!!" Och brister ut i gråt. Sandra håller om mig och Mike tar mobilen och berättar för pappa var jag är. Pappa jobbade ju på HP så han kommer flygandes på bara några minuter. Jag förväntar mig världens utskällning men han flyger fram och håller om mig. Stackars papi blev livrädd.

Hon som körde kollade inte riktigt till mig. Men polisen kom så allt löste ju sig och jag fick ut försäkring och allt. Hur som helst så, jag har sedan dess varit så otroligt tacksam för det dem gjorde för mig. Dem hjälpte mig när jag verkligen behövde hjälp och även om det verkar självklart så är det faktiskt inte det. Det är många som skulle frågahur jag mår men inte riktigt bry sig. Om ni förstår vad jag menar. Det gjorde Mike och Sandra.

Så det var jättekul att träffa dem igår, dessutom då vi har samma intresse. Han är en fantastisk fotograf och det har ju varit lite min dröm att starta eget. Men här kommer det kluriga. Han fick mig att förstå att det är svårt. Okej, folk har sagt det förr, men det är en annan sak att höra det av en riktigt talangfull person som har varit i branschen sedan 2002. Han berättade om sina motgångar och det är verkligen jättesvårt att få det att gå runt. Speciellt då alla vill bli fotografer nuförtiden och man måste nästan luta sig tillbaka på någon för att få det att funka. Det är ledsamt och tar emot att höra men jag behövde höra det. Så jag har klurat rätt mycket inatt och nu ska jag in till arbetsförmedlingen och ta tag i mitt liv. Jag ska plugga en termin till på komvux, sen in på högskolan för att bli någon sorts lärare. Vilken vet jag inte men jag vill lära ut. Utbildning är viktigt, i alla åldrar. Ni märker ju att jag inte riktigt har mitt på det torra så det bästa är ju att kila in och prata med dem på arbetsförmedlingen.

Och jag är inte vresig eller sur för att jag träffade Mike och han berättade sanningen, jag är glad över att han väckte mig ur min dröm. Detta betyder ju inte att jag ska lägga allt vad foto heter på hyllan. Jag ska fortsätta fota, det är ju min hobby. Jag ska även prata med skattemyndigheten om det finns chans att sälja till bildbyråer utan att vara egen företagare och så. Jag får luska i det. Men först och främst ska jag ta tag i min framtid.